Det finns bara ett hålslag på hela ICU (IntensiveCareUnit) på Addis International Hospital. Journaler förs i pärmar liknande våra och pappren kommer ohålade. Nu är det inte bara så att hålslaget är ett till antalet, dessutom är det bara en av ”hålgörarna” som funkar. Gnäller man över detta? Nej, inte över just något för det leder ingenstans, man löser problemet på det sätt som är möjligt. Den här gången genom att rita ut var hålen ska vara och sedan göra ett i taget.
Gummihandskar finns det gott om, och det har också lett till att de används till annat. Jag har lärt mig att de funkar bra som stasband och även som upphängningsanordning för dropp. Däremot ska man inte lita på att handskarna är hela så innan sköterskorna tar på sig handskarna har de en procedur som är imponerande snabb där de fyller handsken med luft, snurrar den och kollar att den är hel.
På avdelningen finns EN rulle med hudtejp, tejpen används mest för att fästa infarter. Liknande klister har jag aldrig sett, det klibbigaste man kan tänka sig. Hudvänlig? Nej, någon sådan hade de inte hört talas om. Utslag av klistret? Ja, det är möjligt att det förekommer, men ibland får man välja; infart och klåda, eller ingen infart. Något annat jag undrar över?
Pennor måste personalen köpa själva, alla har inte varsin penna utan lånar av varandra. Jag köpte med pennor i masspack, och det blev som julafton bland tjejerna när de skulle välja vilken färg som var finast på höljet. När jag var där kom en företagsrepresentant och pratade om något läkemedel, han hade med sig EN reklampenna och gav till läkaren.
Whiteboardpennor går just nu inte att köpa i Etiopien. Dock fanns det en gång i tiden för whiteboardtavlor finns på flera ställen. Jubel utbröt när jag hade med fyra pennor till varje sjukhus, som en gåva från oss på kardiologen.
PVK får sitta kvar så länge de fungerar. De spolas i stort sett aldrig inte ens när det getts läkemedel i dem, eller när de sätts. Jag frågar om tromboflebiter, men ingen vet att det förekommer. Jag tror de tycker jag hakar upp mig på småsaker, patienterna som kommer hit får kanske livet räddat, vem klagar då över lite lokal smärta i armen?
Jag fick höra en berättelse om en patient som fått en ny klaff och stod på livslång Waranbehandling, mannen bodde flera mil från Addis och det beslutades att han skulle ta PK-prover i hemstaden och att han sedan skulle komma till Addis var tredje månad för extra kontroll. Mannens PK låg hela tiden lågt och doserna med Waran var höga. Så fick sjukhuset veta en dag att mannen hade dött; han hade börjat spontanblöda. Anledning? Waranet han först köpt var tillverkat i Indien och hade inte mycket verksam substans, men när han hämtat ut Waran andra gången hade det varit en annan tillverkare som hade mer warfarin i tabletterna. Han kunde ju inte veta det utan fortsatte ta de höga ordinerade doserna Waran.
På lördagen åkte Maruf och jag till Nazret, en stad ca tio mil utanför Addis, Maruf är inbjuden av AstraZeneca för att prata om blodfetter och läkemedel. Jag tänker; vilken läkare vill tillbringa en lördagskväll på en föreläsning? Många visar det sig, för det dyker upp runt 30 stycken på hotellets konferensrum. Strömmen försvinner mitt i föreläsningen och det blir kolmörkt i lokalen, här är det inget konstigt utan man lutar sig tillbaka och väntar på vad som ska hända, någon undrar ”har de reservkraftverk?” och jodå efter en kort stund dundrar det diseldrivna igång. Mannen bredvid mig är internmedicinare och förklarar att hans arbetssituation är lite pressad just nu, han tycker att det är mycket med åtta miljoner människor i upptagningsområde. Vad ska man säga?
Nu skulle jag kunna bli filosofisk och moralisk, men jag låter bli. Blickarna in i vardagslivet jag mötte i Addis får stå för sig själva.
torsdag 22 december 2011
Rapport från Addis, del två
Det är första dagen på International hospital, jag försöker ta del i vården på ICU (Intensive care unit), det går inte så bra. All personal är jättetrevlig, men sköterskorna lämnar mig mest sittande på expeditionen som att de är rädda att störa mig. Jag som vill bli störd! Efter en stund kommer headnurse Gigi och undrar vad jag gör. ”Just inget”, svara jag. Då härsknar Gigi till och ryter ”Sätt henne i arbete, behandla henne som en av er!”, och äntligen slutas det med det som jag upplever som särbehandling.
Headnurse Gigi närmar sig nog 60 år och har bland annat jobbat i Holland och Israel på barnsjukhus. Gigi är en rar kvinna med mycket humor men hon har också mycket respekt med sig, ingen av de andra sköterskorna kallar henne vid smeknamnet. Jag har varit hemma och hälsat på hos henne och hennes man som är pensionerad bankman, de bor i en fin villa mitt i Addis.
Ute på avdelningen väcker jag uppmärksamhet bland patienter och anhöriga, helst vill jag bara flyta in i omgivningen och vara som alla andra, men det går inte att komma ifrån fakta; jag är vit och det är jag ensam om här. Jag väljer att ha en lite tillbakadragen plats bakom sköterskorna och ta efter deras sätt att jobba, men det är inte lätt för jag är van vid ett helt annat arbetssätt. Här är man effektiv, småpratar just inte alls, frågar inte hur det är, ser inte den enskilde patienten på ett sätt som jag är van vid utan mäter välmående i puls, blodtryck, temp och andning. Jag får en tillsägelse av en sköterska; ”Annalena ta inte så mycket i patienterna och om du ska ta i dem så var snäll och bär handskar”, och jag som bara har rättat till ett skrynkligt nattlinne och hållit en orolig dams hand. Givetvis skulle jag ha frågat varför, men min förvåning gjorde mig stum, det mest troliga är att anledningen är hygienisk för det är väldigt ont om handsprit.
Handspriten är blå och fylls på i en gammal vattenflaska av plast, det finns en på hela avdelningen. Innan ronden görs en lite skål i ordning med bomullstussar som det hälls lite sprit över och efter varje patientkontakt torkas händerna av med en tuss. Till eftermiddagens arbete tar jag med min egna lilla spritflaska och har i fickan. Låt spriten flöda!
Jag tar blodtryck, sätter infarter, hänger dropp, ger läkemedel och sätter katetrar. Omvårdnadsarbete och mat till patienterna sköter anhöriga om. De få fall när patienten inte har anhörig hjälper vårdpersonalen till, för det mesta någon av de två undersköterskorna. Mat går att beställa i kafeterian på sjukhusområdet, menyn varierar beroende på vad som finns att få tag på. Basen är alltid ris eller pasta och med tillägg av grönsaker och ibland sås baserad på tomat. Patienterna har sina privata kläder, men sjukhuset håller med lakan som är i jordens alla färger; rosa underlakan, blåblommigt påslakan och gult örngott. När vi ska bädda rent i ett rum följer jag med den manliga undersköterskan och ska hjälpa till, men han blir lätt förtvivlad över att jag ska bädda sängar. Jag förklarar att om jag inte har något att göra så tänker jag inte sitta och stirra utan givetvis hjälpa till och när jag säger ”så jobbar vi i Sverige på sjukhuset”, köper han mitt resonemang men med viss tveksamhet.
Jag pratar med Maruf om att jag tycker mig se arbete som läkarna utför men som skulle kunna föras över på sjuksköterskor, som att följa sviktpatienter till exempel. Jo, argumenterar jag för då skulle läkarna få tid över till annat och sköterskorna få mer ansvar och känna att de har ett roligare jobb. Han skrattar och svarar att jag är ilandsnaiv, slut på samtalet.
När jag jobbat klart vid lunch på lördagen säger Gigi att hon kan ge mig jobb på ICU om jag vill. Med ett leende tackar jag nej, känner att jag gärna kommer tillbaka igen men att stanna kvar här på heltid är nog inget för mig. Tror inte att jag skulle vara nöjd med lönen heller som är cirka 1000 svenska kronor i månaden och även om omkostnaderna i Addis är lägre än här så räcker det inte att leva på.
Headnurse Gigi närmar sig nog 60 år och har bland annat jobbat i Holland och Israel på barnsjukhus. Gigi är en rar kvinna med mycket humor men hon har också mycket respekt med sig, ingen av de andra sköterskorna kallar henne vid smeknamnet. Jag har varit hemma och hälsat på hos henne och hennes man som är pensionerad bankman, de bor i en fin villa mitt i Addis.
Ute på avdelningen väcker jag uppmärksamhet bland patienter och anhöriga, helst vill jag bara flyta in i omgivningen och vara som alla andra, men det går inte att komma ifrån fakta; jag är vit och det är jag ensam om här. Jag väljer att ha en lite tillbakadragen plats bakom sköterskorna och ta efter deras sätt att jobba, men det är inte lätt för jag är van vid ett helt annat arbetssätt. Här är man effektiv, småpratar just inte alls, frågar inte hur det är, ser inte den enskilde patienten på ett sätt som jag är van vid utan mäter välmående i puls, blodtryck, temp och andning. Jag får en tillsägelse av en sköterska; ”Annalena ta inte så mycket i patienterna och om du ska ta i dem så var snäll och bär handskar”, och jag som bara har rättat till ett skrynkligt nattlinne och hållit en orolig dams hand. Givetvis skulle jag ha frågat varför, men min förvåning gjorde mig stum, det mest troliga är att anledningen är hygienisk för det är väldigt ont om handsprit.
Handspriten är blå och fylls på i en gammal vattenflaska av plast, det finns en på hela avdelningen. Innan ronden görs en lite skål i ordning med bomullstussar som det hälls lite sprit över och efter varje patientkontakt torkas händerna av med en tuss. Till eftermiddagens arbete tar jag med min egna lilla spritflaska och har i fickan. Låt spriten flöda!
Jag tar blodtryck, sätter infarter, hänger dropp, ger läkemedel och sätter katetrar. Omvårdnadsarbete och mat till patienterna sköter anhöriga om. De få fall när patienten inte har anhörig hjälper vårdpersonalen till, för det mesta någon av de två undersköterskorna. Mat går att beställa i kafeterian på sjukhusområdet, menyn varierar beroende på vad som finns att få tag på. Basen är alltid ris eller pasta och med tillägg av grönsaker och ibland sås baserad på tomat. Patienterna har sina privata kläder, men sjukhuset håller med lakan som är i jordens alla färger; rosa underlakan, blåblommigt påslakan och gult örngott. När vi ska bädda rent i ett rum följer jag med den manliga undersköterskan och ska hjälpa till, men han blir lätt förtvivlad över att jag ska bädda sängar. Jag förklarar att om jag inte har något att göra så tänker jag inte sitta och stirra utan givetvis hjälpa till och när jag säger ”så jobbar vi i Sverige på sjukhuset”, köper han mitt resonemang men med viss tveksamhet.
Jag pratar med Maruf om att jag tycker mig se arbete som läkarna utför men som skulle kunna föras över på sjuksköterskor, som att följa sviktpatienter till exempel. Jo, argumenterar jag för då skulle läkarna få tid över till annat och sköterskorna få mer ansvar och känna att de har ett roligare jobb. Han skrattar och svarar att jag är ilandsnaiv, slut på samtalet.
När jag jobbat klart vid lunch på lördagen säger Gigi att hon kan ge mig jobb på ICU om jag vill. Med ett leende tackar jag nej, känner att jag gärna kommer tillbaka igen men att stanna kvar här på heltid är nog inget för mig. Tror inte att jag skulle vara nöjd med lönen heller som är cirka 1000 svenska kronor i månaden och även om omkostnaderna i Addis är lägre än här så räcker det inte att leva på.
Rapport från Addis Abeba, del I
Här om dagen pratade jag med min svärmor, Gunnel. Hon undrade över min resa till Addis och om jag inte skulle lägga ut något mer på bloggen, men jag trodde ju inte att någon annan än arbetskompisarna läste och dem har jag mailat ut några "rapporter" till. Nåväl, Gunnel även om det "bara" är du som läser; här kommer tre rapporter och en till kommer efter helgerna.
Jag varit i Addis Abeba och praktiserat under en vecka i månadsskiftet september – oktober, min plan var att skriv på bloggen varje dag och berätta. Planen var naiv, och sprack rejält, för internet är inte särskilt pålitlighet i Etiopien och det blev bara två inlägg. Jag tänkte berätta för er nu istället, för det finns en del att berätta.
Jag var på Addis International Hospitals ICU (Intensive Care Unit) det mesta av tiden. International är ett sjukhus som drivs av ett försäkringsbolag, men även patienter som inte är försäkrade på bolaget kan få vård under förutsättning att de kan betala. Många patienter är hjärtsjuka, men man tar även emot andra. Sjukhuset har en intensivvårdsavdelning, en vårdavdelning och mottagning. Det går inte att jämföra det vi kallar intensivvårdsavdelning med den på International, för mig var det en vanlig vårdavdelning med möjlighet till Mida-övervak. Kontroll av blodtryck, puls, temp, saturation, vätska in och ut gjordes flera gånger under dygnet, annars var det ungefär som avd 63, eller inte alls…..
Dagarna började med att Maruf hämtade mig vid hotellet vid halv åttatiden, så körde vi i rusningstrafiken (jo, det finns i Addis) till sjukhuset. Snabbt ombyte till arbetskläder; för mig innebar det blus och byxor som jag hade med härifrån, men det roliga är att när Maruf byter om för att jobba tar han PÅ sig slips och läkarrock.
Ronden startar kl. 08.00, med Maruf som överläkare, Michael, Hanna och Deredje jobbar som underläkare. Innan ronden har underläkarna läst på om några patienter var och gör en sammanfattning för oss andra som är med, förutom Maruf ett par sjuksköterskor. Ronden är i viss mån undervisande och man delar erfarenheter med varandra, men sköterskorna är tysta och säger ingenting, de ser nästan uttråkade ut. Jag däremot hade massor av frågor men höll tillbaks dem för annars hade ronden troligen varat i flera timmar. Efter sittronden går alla runt i samlad trupp och ser patienterna, man tar blodtryck och puls, lyssnar på lungor och frågar hur det står till. Vid halvtiotiden är ronden klar och då går Michael och Deredje och rondar klart avdelningen, som de redan börjat med innan ICU-ronden. Hanna sitter kvar på sköterske / läkarexpeditionen och har koll på MIDA-övervaket samtidigt som hon ordinerar läkemedel och behandlingar, skriver hem patienter och tar emot rapporter på nya inläggningar.
Maruf och Deredje har mottagning resten av dagen, de hinner med ungefär en patient i kvarten fram till lunch vid 13-tiden och efter lunch följer de upp de patienter som varit på lungröntgen eller tagit prover. De utför också arbetsprov eller hjärteko på de patienter som ska göra det. Att ”gå till doktorn” i Addis tar en hel dag, jag undrade lite över det, men Maruf menade på att patienterna är inställda på det och kommer dessutom gärna och sitter i väntrummet och pratar både innan och efter besöket.
Arbetsdagen slutar oftast vid 17.30 för Maruf, men har han jour måste han åka tillbaks på kvällen och ha kvällsrond med läkaren som jobbar under natten. Sköterskorna går i två pass över dygnet. Dagen börjar kl. 08.00 och slutar kl. 17.00, med undantag för en sköterska som stannar till kl. 18.00 då natten går på. Jo, det är helt rätt; nattpasset för sköterskor är från 18.00 – 08.00. På helgen ser det lite annorlunda ut; i Etiopien räknas lördag förmiddag som vanlig veckodag så helgschemat börjar på lördag vid 14-tiden, både för sköterskor och läkare. Veckoarbetstiden? Runt 52 timmar för en heltid. Extra betalt för obekväm arbetstid? Nej, men man får ta ut en ledig dag istället.
Jag varit i Addis Abeba och praktiserat under en vecka i månadsskiftet september – oktober, min plan var att skriv på bloggen varje dag och berätta. Planen var naiv, och sprack rejält, för internet är inte särskilt pålitlighet i Etiopien och det blev bara två inlägg. Jag tänkte berätta för er nu istället, för det finns en del att berätta.
Jag var på Addis International Hospitals ICU (Intensive Care Unit) det mesta av tiden. International är ett sjukhus som drivs av ett försäkringsbolag, men även patienter som inte är försäkrade på bolaget kan få vård under förutsättning att de kan betala. Många patienter är hjärtsjuka, men man tar även emot andra. Sjukhuset har en intensivvårdsavdelning, en vårdavdelning och mottagning. Det går inte att jämföra det vi kallar intensivvårdsavdelning med den på International, för mig var det en vanlig vårdavdelning med möjlighet till Mida-övervak. Kontroll av blodtryck, puls, temp, saturation, vätska in och ut gjordes flera gånger under dygnet, annars var det ungefär som avd 63, eller inte alls…..
Dagarna började med att Maruf hämtade mig vid hotellet vid halv åttatiden, så körde vi i rusningstrafiken (jo, det finns i Addis) till sjukhuset. Snabbt ombyte till arbetskläder; för mig innebar det blus och byxor som jag hade med härifrån, men det roliga är att när Maruf byter om för att jobba tar han PÅ sig slips och läkarrock.
Ronden startar kl. 08.00, med Maruf som överläkare, Michael, Hanna och Deredje jobbar som underläkare. Innan ronden har underläkarna läst på om några patienter var och gör en sammanfattning för oss andra som är med, förutom Maruf ett par sjuksköterskor. Ronden är i viss mån undervisande och man delar erfarenheter med varandra, men sköterskorna är tysta och säger ingenting, de ser nästan uttråkade ut. Jag däremot hade massor av frågor men höll tillbaks dem för annars hade ronden troligen varat i flera timmar. Efter sittronden går alla runt i samlad trupp och ser patienterna, man tar blodtryck och puls, lyssnar på lungor och frågar hur det står till. Vid halvtiotiden är ronden klar och då går Michael och Deredje och rondar klart avdelningen, som de redan börjat med innan ICU-ronden. Hanna sitter kvar på sköterske / läkarexpeditionen och har koll på MIDA-övervaket samtidigt som hon ordinerar läkemedel och behandlingar, skriver hem patienter och tar emot rapporter på nya inläggningar.
Maruf och Deredje har mottagning resten av dagen, de hinner med ungefär en patient i kvarten fram till lunch vid 13-tiden och efter lunch följer de upp de patienter som varit på lungröntgen eller tagit prover. De utför också arbetsprov eller hjärteko på de patienter som ska göra det. Att ”gå till doktorn” i Addis tar en hel dag, jag undrade lite över det, men Maruf menade på att patienterna är inställda på det och kommer dessutom gärna och sitter i väntrummet och pratar både innan och efter besöket.
Arbetsdagen slutar oftast vid 17.30 för Maruf, men har han jour måste han åka tillbaks på kvällen och ha kvällsrond med läkaren som jobbar under natten. Sköterskorna går i två pass över dygnet. Dagen börjar kl. 08.00 och slutar kl. 17.00, med undantag för en sköterska som stannar till kl. 18.00 då natten går på. Jo, det är helt rätt; nattpasset för sköterskor är från 18.00 – 08.00. På helgen ser det lite annorlunda ut; i Etiopien räknas lördag förmiddag som vanlig veckodag så helgschemat börjar på lördag vid 14-tiden, både för sköterskor och läkare. Veckoarbetstiden? Runt 52 timmar för en heltid. Extra betalt för obekväm arbetstid? Nej, men man får ta ut en ledig dag istället.
fredag 7 oktober 2011
SCSnytt i Cape Town
Hej alla dar hemma. Jag har kommit till Kap Staden och har semester men har beslutat mig foratt blogga lite anda.
Danskjaveln ringde idag...ja Kjeld alltsa, med goda nyheter om att vi var forst i varlden (sa vitt vi vet) med att lagga en SCS med hogfrekvens pa en anginapatient. For forsta gangen pa flera ar har hon varit ute och plockat svamp. Ikvall ska jag fira!
De sista dagarna i Addis var bra, jag undervisade pa Addis Cardiac om HLR och det blev riktigt bra. Harliga skoterskor som hade mycket fragor, det vi bland annat redde ut var vikten av att ha en person som styr upp vid hjartstopp och en som tar hand om anhoriga. Nunu har verkligen fort over lite svenska strategier till sjukhuset, som Whiteboardtavla med patienter och ansvariga lakare och skoterskor uppskriva pa.
Tomas K var i Addis samtidigt som mig och vi lyckades missa varandra. Man brukar saga att varlden ar liten, men ibland ar Addis stort. Forstod av rapport fran Nunu, Fikru och Mebratu att alla ingreppen med klaffar ( sex stycken) gatt bra=). Snyggt jobbat Tomas!
Liten rapport fran Kibet healthcenter ocksa: kommer ni ihag att vi var ute pa landet sist och tittade pa en vardcentral. Jag var dar igen och man har borjat bygga ett eget hus for forlossningar och uppfoljning av spadbarn. Underbart!
Nu vantar faktiskt min man med en ol i baren och jag ska arligt saga att jag langtar till honom (och olen)
Danskjaveln ringde idag...ja Kjeld alltsa, med goda nyheter om att vi var forst i varlden (sa vitt vi vet) med att lagga en SCS med hogfrekvens pa en anginapatient. For forsta gangen pa flera ar har hon varit ute och plockat svamp. Ikvall ska jag fira!
De sista dagarna i Addis var bra, jag undervisade pa Addis Cardiac om HLR och det blev riktigt bra. Harliga skoterskor som hade mycket fragor, det vi bland annat redde ut var vikten av att ha en person som styr upp vid hjartstopp och en som tar hand om anhoriga. Nunu har verkligen fort over lite svenska strategier till sjukhuset, som Whiteboardtavla med patienter och ansvariga lakare och skoterskor uppskriva pa.
Tomas K var i Addis samtidigt som mig och vi lyckades missa varandra. Man brukar saga att varlden ar liten, men ibland ar Addis stort. Forstod av rapport fran Nunu, Fikru och Mebratu att alla ingreppen med klaffar ( sex stycken) gatt bra=). Snyggt jobbat Tomas!
Liten rapport fran Kibet healthcenter ocksa: kommer ni ihag att vi var ute pa landet sist och tittade pa en vardcentral. Jag var dar igen och man har borjat bygga ett eget hus for forlossningar och uppfoljning av spadbarn. Underbart!
Nu vantar faktiskt min man med en ol i baren och jag ska arligt saga att jag langtar till honom (och olen)
fredag 30 september 2011
It's alive, ja internet alltsa
Hmm, hemma blir vi irriterade om internet inte ar tillrackligt snabbt, har ar man glad om det ens fungerar. Sa jippie!!!!
Jag har varit aktiv skoterska pa International ett par dagar den har veckan. Oj, vilka olikheter i arbete. Vi har tagit hand om tva patienter med kardiogen chock och ingen av dem klarade det. En ung bonde med dilaterad kardimyopati, han dog under natten av arytmi. Den behandling som gavs var begransad for han hade inte sa mycket pengar..... En somalisk kvinna med kraftigt forstorad hogerkammare (Maruf gjorde hjarteko, bedside) och henne har alla avskrivt fran att overleva aven om hennes familj kan betala for varden. Pust! Om de hade klarat det om de levt i Sverige? Jo, det tror jag nog. Och det jag kanner med den somaliska kvinnan ar att hon har sadan angest, men det ar inte nagot man tar i atanke har. Hennes b-glukos har varit at skogen och hon kan inte kissa, men nar vi forsokte satta kateter var hon omskuren sa det var en omojlighet.
Jag har flera patientfall och ni ska fa dem berattade for er nar jag kommer hem.
Iborjan hade skoterskorna svart att be mig om hjalp, men nu har de vant sig och kor med mig. Jag satter infarter, baddar sangar, ger antibiotika och gor nagot som skoterskorna inte sa ofta gor har: haller patienter i handen, skamtar genom sprakforbistringarna, rattar till lakan och ler. Omvardnaden ar inte vad jag ar van vid. Tror skoterskorna tycker jag ar lite konstig, en av dem sa till mig att inte ta i patienterna utan handskar.
Jag har gatt rond med Dr Deredji, han har jobbat i Chicago och ar lite mer van vid att skoterskor har annat ansvar, och kunskap. Sa han forsoker forklara hur de tanker runt patienterna osv.
Snart ska jag traffa Nunu och vi ska halsa pa hennes syster. Sedan ikvall ska jag ta en, eller tva Dashen med Maruf och troligen blir det en fnissig forestallning, for vi ar ganska flamsiga nar vi kommer igang. Hoppas att jag snart kan hora av mig snart igen (oj vad konstiga ord det kan bli utan vara prickar), men det ar det ju inte jag som bestammer. Kram pa er dar hemma.
Jag har varit aktiv skoterska pa International ett par dagar den har veckan. Oj, vilka olikheter i arbete. Vi har tagit hand om tva patienter med kardiogen chock och ingen av dem klarade det. En ung bonde med dilaterad kardimyopati, han dog under natten av arytmi. Den behandling som gavs var begransad for han hade inte sa mycket pengar..... En somalisk kvinna med kraftigt forstorad hogerkammare (Maruf gjorde hjarteko, bedside) och henne har alla avskrivt fran att overleva aven om hennes familj kan betala for varden. Pust! Om de hade klarat det om de levt i Sverige? Jo, det tror jag nog. Och det jag kanner med den somaliska kvinnan ar att hon har sadan angest, men det ar inte nagot man tar i atanke har. Hennes b-glukos har varit at skogen och hon kan inte kissa, men nar vi forsokte satta kateter var hon omskuren sa det var en omojlighet.
Jag har flera patientfall och ni ska fa dem berattade for er nar jag kommer hem.
Iborjan hade skoterskorna svart att be mig om hjalp, men nu har de vant sig och kor med mig. Jag satter infarter, baddar sangar, ger antibiotika och gor nagot som skoterskorna inte sa ofta gor har: haller patienter i handen, skamtar genom sprakforbistringarna, rattar till lakan och ler. Omvardnaden ar inte vad jag ar van vid. Tror skoterskorna tycker jag ar lite konstig, en av dem sa till mig att inte ta i patienterna utan handskar.
Jag har gatt rond med Dr Deredji, han har jobbat i Chicago och ar lite mer van vid att skoterskor har annat ansvar, och kunskap. Sa han forsoker forklara hur de tanker runt patienterna osv.
Snart ska jag traffa Nunu och vi ska halsa pa hennes syster. Sedan ikvall ska jag ta en, eller tva Dashen med Maruf och troligen blir det en fnissig forestallning, for vi ar ganska flamsiga nar vi kommer igang. Hoppas att jag snart kan hora av mig snart igen (oj vad konstiga ord det kan bli utan vara prickar), men det ar det ju inte jag som bestammer. Kram pa er dar hemma.
måndag 26 september 2011
International hospital
Hej dar! Idag har jag haft en fantastisk dag: jag har jobbat med sjuskoteskorna pa ICU (Intensive care unit), tagit EKG:n, kollat infarter och benodem. Jobbet skiljer sa radikalt fran vad jag ar van vid, men det ar helt otroligt roligt. Patienterna har tyckt det har varit lite konstigt men vi har kommit bra overens.
Skoterskorna ar rara och hjalper mig, i borjan av dagen var de tveksamma men nar vi lart kanna vrandra battre sa var de mer oppna och positiva. Det ar svart att skriva om allt for det ar sa mycket....maste fa landa lite sa aterkommer jag......
Efter jobbet (slutade kl 18.00) var Maruf och jag och at middag och nu ar jag tillbaka pa hotellet, och Maruf ar tillbaka pa jobbet igen.
Jo, Usama: made Maruf och jag borjade tanka pa dig nar vi sag servitrisen for henne hade du verkligen flirtat med. Jattesot!
Ha det sa gott allihopa.
Skoterskorna ar rara och hjalper mig, i borjan av dagen var de tveksamma men nar vi lart kanna vrandra battre sa var de mer oppna och positiva. Det ar svart att skriva om allt for det ar sa mycket....maste fa landa lite sa aterkommer jag......
Efter jobbet (slutade kl 18.00) var Maruf och jag och at middag och nu ar jag tillbaka pa hotellet, och Maruf ar tillbaka pa jobbet igen.
Jo, Usama: made Maruf och jag borjade tanka pa dig nar vi sag servitrisen for henne hade du verkligen flirtat med. Jattesot!
Ha det sa gott allihopa.
söndag 25 september 2011
Framme i Addis
Jag har kommit fram helskinnad och trott. Inser att jag verkligen tycker om den har stan och folket som bor har. Har redan gjort nya bekantskaper (Mathias Sandin om du laser det har sa kan jag meddela att ibland ar det bra att jag pratar mycket;)). Fick skjuts till hotellet av svensk-etiopierna jag traffade pa Arlanda (de kanner Fikru)
Har tagit en prommenad utmed Africa ave, men fick avbryta for det kom ett stortregn med aska (blixtar och dunder menar jag, inte nagot fran Island). Annars ar alla har sa glada att regnperioden ar over, hmmmm.....tja, det regnar ju inte hela dagarna langre.
Maruff kommer och hamtar for middag om ett par timmar, ska bli sa kul att se honom. Imorgon blir det International hospital ska ga med sjukskoterskorna da och se hur de jobbar.
Ni far inga bilder idag for det skulle ta evigheter att lagga upp dem. Skot om er dar hemma.
Jo, jag saknar Ingela och Usama jattemycket.
Har tagit en prommenad utmed Africa ave, men fick avbryta for det kom ett stortregn med aska (blixtar och dunder menar jag, inte nagot fran Island). Annars ar alla har sa glada att regnperioden ar over, hmmmm.....tja, det regnar ju inte hela dagarna langre.
Maruff kommer och hamtar for middag om ett par timmar, ska bli sa kul att se honom. Imorgon blir det International hospital ska ga med sjukskoterskorna da och se hur de jobbar.
Ni far inga bilder idag for det skulle ta evigheter att lagga upp dem. Skot om er dar hemma.
Jo, jag saknar Ingela och Usama jattemycket.
torsdag 15 september 2011
Counting days....
Åtta dagar kvar innan jag ska iväg till Addis, har inte riktigt fattat att det är så snart, men jag får väl panik vilken dag som helst nu och börjar fundera på hur jag ska hinna allt. Den dagen, den sorgen....
Jag har försökt få lite reda i hur jag ska disponera min tid, men jag blir inte så värst mycket klokare. Ska ju till två sjukhus och på Addis Cardiac vet jag iallafall vad jag ska pyssla med; lära ut HLR. Hmmm....inte min starkaste sida, men det ordnar sig väl. Försöker få reda på hur många grupper med sköterskor det är och vilka dagar jag ska komma, men jag får inga svar. Min så svenska organisationssida får noll respons från landet där man tar dagen liten som den kommer, för inget är självklart. Gör man upp för mycket planer så kanske de ändå inte blir av för det händer något som man inte kunnat räkna med. Får förbereda mig och "go with the flow" när jag kommer fram, det är ovant och lite stressande, men samtidigt skönt.
På International vet jag inte vad jag ska göra, eller ingen har önskat något. Jag hoppas att det fortsätter lite så för jag vill gärna vara med sköterskorna ett par dagar och dela vardagssysslorna med dem. Det tror jag kan bli väldigt lärorikt. Förbereder mig dock lite på att de vill lära sig något och då tror jag det blir lite svikt, det känns ju globalt. Samtidigt vet jag att sköteskorna kommer ha hundra frågor om hur vi jobbar här hos oss för det tycker de är jättekul att höra om.
Internet är inte alltid pålitligt i Addis men igår fick jag ett mail från Maruff och han lät meddela att regnperioden börjar ge sig nu, och att de firat det med nyår och gått in i år 2004.
tisdag 16 augusti 2011
Jag åker en sväng till
Hej allihopa.
Det är Annalena här, tänkte jag skulle försöka aktivera bloggen igen, för 25 september åker jag tillbaks till Addis. Stannar en knapp vecka för jobbet, och några dagar extra för lite privata äventyr.
Planen från början var att jag skulle hålla lite utbildning för sköterskorna på International Cardiac Hospital, där Ingela, Usama och jag var i våras, och få chans att följa sköterskorna i jobbet. Så talade jag om planerna för Girum som blev jätteglad och vill att jag ska komma till sjukhuset där han arbetar också föratt se om jag kan lära ut något. Nåväl, jag är ju i Addis föratt jobba, så då är det vad jag ska göra givetvis.
Flera frågar mig om svälten och svenskarna som sitter fängslade, ska jag verkligen åka? Självklart säger jag, det oroar mig inte nämnvärt, och tror inte ens jag kommer märka av det. Vi får väl se.......
Det är Annalena här, tänkte jag skulle försöka aktivera bloggen igen, för 25 september åker jag tillbaks till Addis. Stannar en knapp vecka för jobbet, och några dagar extra för lite privata äventyr.
Planen från början var att jag skulle hålla lite utbildning för sköterskorna på International Cardiac Hospital, där Ingela, Usama och jag var i våras, och få chans att följa sköterskorna i jobbet. Så talade jag om planerna för Girum som blev jätteglad och vill att jag ska komma till sjukhuset där han arbetar också föratt se om jag kan lära ut något. Nåväl, jag är ju i Addis föratt jobba, så då är det vad jag ska göra givetvis.
Flera frågar mig om svälten och svenskarna som sitter fängslade, ska jag verkligen åka? Självklart säger jag, det oroar mig inte nämnvärt, och tror inte ens jag kommer märka av det. Vi får väl se.......
torsdag 24 mars 2011
Health Center i Kibet
En av dagarna i Etiopien åkte vid 15 mil söder ut från Addis till en "by" som heter Kibet. Med hjälp av en Saba, som jobbar för Barnfonden, blev det en otrolig resa ut på lansbyggden. Livet utanför storstaden skiljde sig markant från Addis.
I Kibet fanns ett Health Center, hos oss översatt till vårdcentral, eller distriktsköterskemottagning. Här jobbade tre manliga sjuksköterskor under förhållanden som var svåra att förstå, på en dag kunde de ta emot 200 patienter, de flesta led av malaria, eller magåkommor. De hjälpmedel vi såg att de hade var ett stetoskop, ett mikroskop och en "tratt" föratt lyssna på magarna på gravida kvinnor.
Det fanns ingen läkare på health centre utan sköterskorna skrev ut recept och patienten gick sedan till det lilla apoteket och hämtade ut. Det som förskrevs mest var antibiotika, och malariamedicin. Medicinerna fick patienten betala själv, men vissa läkemedel var subvensionerade och vissa helt gratis, dit hörde t.ex. preventivmedel. Medicinerna köpte man inte i askar utan styckevis och betalade för just det antal man behövde, eller i vissa fall antar jag, vad man hade råd med.
Det fanns ett rum på mottagningen där förlossningar skedde, och ett rum där mamman och bebisen kunde vila efteråt. Många förlossningar skedde dock hemma, och det var ett svårt arbete att övertyga kvinnorna om att det skulle vara bättre för dem att förlösas på mottagningen istället. Om komplikationer tillstötte skjutsade man kvinnan till sjukhuset i den närmsta staden någon mil bort. Vi hittade en planch som väl talar för sig själv; gå på kontroller under graviditeten och få ett friskare barn.
Rummet där kvinnorna vilade efter förlossningen.
De barn som föddes undernärda kunde få mjölkersättning. Vi hoppades så innerligt när vi såg kvinnan blanda ersättningen att vattnet var rent.
Saba berättade för oss sedan att detta var ett väldigt fattigt område och hälsotillstånden därefter. Sköterskorna som jobbade på mottagningen hade en lön som inte gick att leva på utan troligen hade de även ett andra och kanske tredje jobb föratt kunna försörja sig. Trots det "elände" som vi tyckte att det var fanns ändå en glädje, hjälpsammhet och humor hos människorna vi träffade... Saba menade att många inte kände till något annat och därför inte heller klagade över villkoren de levde under. Så obeskrivligt svårt för mig att förstå, men hon hade kanske rätt. Det vi kunde se var att mörkhyade barn sprang sin väg med skräckblandad förtjusning när de såg mig, Ingela och Uzama; de hade aldrig sett vita människor förr.
I Kibet fanns ett Health Center, hos oss översatt till vårdcentral, eller distriktsköterskemottagning. Här jobbade tre manliga sjuksköterskor under förhållanden som var svåra att förstå, på en dag kunde de ta emot 200 patienter, de flesta led av malaria, eller magåkommor. De hjälpmedel vi såg att de hade var ett stetoskop, ett mikroskop och en "tratt" föratt lyssna på magarna på gravida kvinnor.
Här pratar Usama med killen som jobbade på labbet. Han hade snabbtester föratt konstatera malaria, men använde dem sällan utan tyckte det var bättre att titta i mikroskop och göra bedömning. Vi undrade om det var svårt att se, men han menade att hans vana var så stor att det inte var något problem.
Det fanns ingen läkare på health centre utan sköterskorna skrev ut recept och patienten gick sedan till det lilla apoteket och hämtade ut. Det som förskrevs mest var antibiotika, och malariamedicin. Medicinerna fick patienten betala själv, men vissa läkemedel var subvensionerade och vissa helt gratis, dit hörde t.ex. preventivmedel. Medicinerna köpte man inte i askar utan styckevis och betalade för just det antal man behövde, eller i vissa fall antar jag, vad man hade råd med.
Det fanns ett rum på mottagningen där förlossningar skedde, och ett rum där mamman och bebisen kunde vila efteråt. Många förlossningar skedde dock hemma, och det var ett svårt arbete att övertyga kvinnorna om att det skulle vara bättre för dem att förlösas på mottagningen istället. Om komplikationer tillstötte skjutsade man kvinnan till sjukhuset i den närmsta staden någon mil bort. Vi hittade en planch som väl talar för sig själv; gå på kontroller under graviditeten och få ett friskare barn.
Rummet där kvinnorna vilade efter förlossningen.
De barn som föddes undernärda kunde få mjölkersättning. Vi hoppades så innerligt när vi såg kvinnan blanda ersättningen att vattnet var rent.
Saba berättade för oss sedan att detta var ett väldigt fattigt område och hälsotillstånden därefter. Sköterskorna som jobbade på mottagningen hade en lön som inte gick att leva på utan troligen hade de även ett andra och kanske tredje jobb föratt kunna försörja sig. Trots det "elände" som vi tyckte att det var fanns ändå en glädje, hjälpsammhet och humor hos människorna vi träffade... Saba menade att många inte kände till något annat och därför inte heller klagade över villkoren de levde under. Så obeskrivligt svårt för mig att förstå, men hon hade kanske rätt. Det vi kunde se var att mörkhyade barn sprang sin väg med skräckblandad förtjusning när de såg mig, Ingela och Uzama; de hade aldrig sett vita människor förr.
onsdag 16 mars 2011
Ansikten i Addis
God morgon. Sitter i köket här hemma i Örebro och har precis fått i mig frukosten, rutinerna faller på plats igen..... Jag ska var ärligt och säga att idag har jag lite ont om tid så det får bli ett inlägg med bilder. Funderade lite på tema, och har bestämt mig för människor.
Min familj fotar mycket, alla utom jag, så innan resan fick jag en snabbkurs av Peter, Hanna och Cornelia föratt kunna sköta en systemkamera bra. Får väl anse mig skapligt nöjd, novis som jag är. En del av bilderna är tagna av Ingela och Usama också förståss. Håll till godo.
Jo, tack för allt fint ni sagt om bloggen! Det är så otroligt roligt att ni vill veta mer om vår resa, det gör den ju ännumer värdefull för oss som åkte.
Vattenpipan tas om hand.
Barn i en by strax utanför Addis. De hade undervisning utomhus.
Etiopisk dans och musik.
Femton mil söder om Addis i en liten by sitter de här tjejerna på skolgården och har grupparbete. Med skräckblandad förtjusning från deras sida sökte vi kontakt med dem.
En lite missnöjd min över mitt fotograferande, men stunden efter sprack ansiktet upp i ett stort leende.
Ord saknas. Vilken man!
Utanför Georges kyrka tas vila i skuggan.
Sist, men inte alls minst, en bild på mannen som gjorde vår resa till mycket av det den var; Maruf. Utan minsta tvekan mitt favoritansikte i Addis.
måndag 14 mars 2011
International Cardiac Hospital
Hoppas det är någon kvar därute som fortfarande kikar lite här på bloggen. Här kommer ett inlägg om sjukhuset som Maruf jobbar på, International Cardiac Hospital. Sjukhuset, eller kliniken, har mottagning, ICCU (Intensive Cardiac Care Unit), en "vanlig" avdelning, operation, labb, och apotek.
Så här ser kliniken ut utifrån. När vi kom dit första dagen tyckte vi att det var lite mediokert, men senare skulle vi förstå att det var inte så med Etiopien mått mätt, utan väldigt fint.
På bottenvåningen fanns ett akutrum med deffibrilator.
Arbetsproven görs på löpband.
Apoteket som finns på sjukhusområdet. Det är öppet dygnet runt, men som synes är det stor skillnad på mängden mediciner mot hur vi har det. Jag blev glatt överraskad över att det inte gick att köpa antibiotika utan recept.
Så här ser kliniken ut utifrån. När vi kom dit första dagen tyckte vi att det var lite mediokert, men senare skulle vi förstå att det var inte så med Etiopien mått mätt, utan väldigt fint.
Addis är på många sätt kontrasternas stad, så även om huset där kliniken finns är ganska nybyggt betyder inte det att gatan som leder dit är det. Resesättet för oss var oftast taxi, och taxibilarna var alltid av märket Lada och hade varit i rullning sedan sjutiotalet. Låt fantasin skena lite nu.....och när den gjort det så försök att pressa ivägen den en bit till...nu har du nog en skapligt riktig bild framför dig; med en väldigt gropig väg och en liten blå bil som skumpar på den. Just det, Ingela, Usama och Annalena på väg till jobbet en onsdagsmorgon.
Vid infarten till kliniken fanns en väktare som hade koll på vilka som kom dit och han organiserade också parkeringen. Första dagen visste han att vi skulle komma med Maruf så då hade han spärrat av platsen närmast dörren så att vi skulle få parkera där. VIVP = Very Important VårdPersonal.
Kliniken hade en ambulans, eller kanske snarare en bil för liggande transporter. Jag såg att den användes en gång när en patient skulle åka hem.
Det här är väntrummet till mottagningen, oftast var det överfullt. En dag för Maruf såg ungefär ut så här: start med rond på ca 15 patienter, sedan sin egen mottagning med 15 patienter, lunch vid 13-tiden och på eftermiddagen jobbade han med att kontrollera provsvar och undersökningar.
Sköterskeexpeditionen på HIA- en del känns igen härifrån som t.ex. journalpärmar och Midaövervak. Jag vill inte verka inskränkt men en Jesusbild på skåpet över narkotikaklassade läkemedel är väl inte riktgt något som skulle funka hos oss. Vad säger cheferna om TV på expeditionen, där vi kan titta på turkiska såpoperor? Visserligen hade sköterskorna inget fikarum men iallafall.
Av respekt för patienterna tog vi inte kort inne på salarna, men jag bad en kvinna om lov och hon sa att det gick bra. Hon ligger på HIA, vilket betyder att hon har en enkelsal. men jag vet inte vad hon egentligen sökte för. Det som var ovanligt med henne var framförallt att hon var
92 år gammal i ett land där medellivslängden är 53 år. Omvårdnaden sköts oftast av anhöriga, har man inga så hjälper sjuksköterskorna till. Mat ingår inte i vården, utan det tar anhöriga med sig, eller köper i kaffeterian som finns på andra sida innergården.
92 år gammal i ett land där medellivslängden är 53 år. Omvårdnaden sköts oftast av anhöriga, har man inga så hjälper sjuksköterskorna till. Mat ingår inte i vården, utan det tar anhöriga med sig, eller köper i kaffeterian som finns på andra sida innergården.
På bottenvåningen fanns ett akutrum med deffibrilator.
En del undersökningar kunde göras på kliniken; arbetsprov, hjärteko och lungröntgen. Alla undersökningar får patienten betala för själv, precis som läkarbesöken och vårddygn.
Arbetsproven görs på löpband.
En vanlig syn vi hjärtekon är läckande klaffar hos unga, som orsakats av reumatisk feber vilket många haft som barn. Operation? Tja, om du har pengar att betala ingreppet med så visst, men de flesta har det inte.
En stolt röntgenskötare, eller vad jag ska kalla honom. Tre dagar i veckan kom en röntgenläkare till kliniken och tittade på röntgenbilderna som mannen tagit. På ronden tittade de läkarna själva på bilderna och gjorde bedömningar.
Apoteket som finns på sjukhusområdet. Det är öppet dygnet runt, men som synes är det stor skillnad på mängden mediciner mot hur vi har det. Jag blev glatt överraskad över att det inte gick att köpa antibiotika utan recept.
söndag 13 mars 2011
Vi är tillbaka
Hej allihopa.
Det är en lätt resebaksjuk Annalena här. Det blir aldrig riktigt samma sak att sova sittande på ett flygplan som liggande i en säng. Eftersom vi inte kunde visa så mycket bilder från Addis när vi var där så får vi försöka ta igen det nu. Tänkte ta några bilder åt gången och skriva om dem.
Vi hade ju utbildning med sköterskorna på International Cardiac Hospital. Tre förmiddagar var vi där (har säkert redan skrivit om det). Första bilden är när vi har HLR, kvinnan som gör kompressioner är "chefssjuksköterska" och tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Visade runt, fixade kaffe och följde med som guide en eftermiddag. Usama behandlade hon till slut som om han var hennes son, kramade honom och skällde på honom om vart annat.
Här är konferensrummet där vi var. Även om det inte syns så tittar vi på foton från 63:an här. Sköterskorna var väldigt intresserade av hur vi har det, när de såg bilden på vårt läkemedelsrum så tog det ett par förklaringar innan de förstod att det inte var apoteket. De tyckte också att patienternas matsal var väldigt fin.
I väntrummet på bottenvåningen fanns arkivet. Jo, det är helt rätt, i väntrummet, i olåsta skåp.
Blodtryckskontroll på sköterskeexpeditionen.
Det är en lätt resebaksjuk Annalena här. Det blir aldrig riktigt samma sak att sova sittande på ett flygplan som liggande i en säng. Eftersom vi inte kunde visa så mycket bilder från Addis när vi var där så får vi försöka ta igen det nu. Tänkte ta några bilder åt gången och skriva om dem.
Vi hade ju utbildning med sköterskorna på International Cardiac Hospital. Tre förmiddagar var vi där (har säkert redan skrivit om det). Första bilden är när vi har HLR, kvinnan som gör kompressioner är "chefssjuksköterska" och tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Visade runt, fixade kaffe och följde med som guide en eftermiddag. Usama behandlade hon till slut som om han var hennes son, kramade honom och skällde på honom om vart annat.
Här är konferensrummet där vi var. Även om det inte syns så tittar vi på foton från 63:an här. Sköterskorna var väldigt intresserade av hur vi har det, när de såg bilden på vårt läkemedelsrum så tog det ett par förklaringar innan de förstod att det inte var apoteket. De tyckte också att patienternas matsal var väldigt fin.
I väntrummet på bottenvåningen fanns arkivet. Jo, det är helt rätt, i väntrummet, i olåsta skåp.
Blodtryckskontroll på sköterskeexpeditionen.
Utsikt från fönstret i konferenrummet.
Ska vara fullkomligt ärlig; jag ska lägga mig nu och sova, men vi ses imorgon (eller ses på bloggen). Avslutar med en bild från när vi anlände till Arlanda. Löpet på Expressen kändes väldigt ointressant i förhållande till det vi varit med om senaste veckan. Helt plötsligt blev vi tillbakakastade in i den verklighet som råder här....hmf, vad ska man säga mer än "vem bryr sig"?
torsdag 10 mars 2011
Äntligen en kväll utan grabbarna...vi fick en stund iallafall
Nu är det Annalena och Ingela som skriver från hotellobbyn. Thomas och Usama åkte och badade för några timmar sedan och sedan har vi inte sett dem, trots att de skulle möta oss här. Vi gissar att de tagit chansen och smitit från oss, de kanske behövde en killkväll.
Idag har vi haft sist utbildningen och vi tycker nog att den här gången återupplivades nog Ann. Sköterskorna var jätteduktiga. Vi har lite problem med att hantera den 25 gradiga värmen, men försöker hantera läget så gått det går, även om det känns tungt när ni har tö där hemma. Magsjukan har lugnat ned sig, Ingela har också varit dålig och svimmat på hotelltoan, hon har en liten bula i pannan, pga vasavagalreaktioner. Idag har vi ätit arabisk mat, och varit på Thomas klinik Addis Cardiac. De har ett modernare PCI-labb än vi har, men annat saknas. När grabbarna lämnade oss kvinnor totalt handfallna så gick vi ut på Bole Road och tittade på alla människor som är i rörelse, man kan bara titta på folket och njuta, helt underbart. Ruckel blandas med glaskompex, fattigdom med lyx. Det ger en konstig känsla.
Vi tänkte nu berätta om hur det kan vara att gå på toa i Addis. Hotellrummen är inget problem, men annars är det ett äventyr att vara kissnödig (föratt inte tala om att känna av diaré). På Marufs klinik är toan bredvid väntrummet helt utan lås, när Ingela satt där fick hon nästan ett urinprov i huvudet för toan ligger bredvid labbet. Eventuellt, om man har tur, kan man få lite toapapper av någon vänlig själ, numera tar vi alltid med själva. Toaspolningen fungerar i ca 50 % av fallen, annars är det skopa med vatten ur hink som gäller. Ibland är toan bara ett hål i golvet, och renligheten lyser med sin frånvaro. Sjuksköterskor är ju ett segt släkte så vi klara det här med glans.
Imorgon ska vi ut på landet, ca 15 mil söder om Addis. Barnfonden i Sverige har ett samarbete med en fattig by där, så en lokal representant följer med och visar runt. Ska bli skönt att komma bort från damm och ständigt oljud.
Vi erkänner rakt av att vi faktiskt inte saknar er än!
Att ladda ned bilder fungerar inte här så ni får nöja er med text så länge.
Hälsningar från oss. (Nu dyker grabbarna upp tillsammans med Maruf och erkänner att de njutit av lyxen på Sheraton och gjort saker som jag inte får skriva om på bloggen)
Idag har vi haft sist utbildningen och vi tycker nog att den här gången återupplivades nog Ann. Sköterskorna var jätteduktiga. Vi har lite problem med att hantera den 25 gradiga värmen, men försöker hantera läget så gått det går, även om det känns tungt när ni har tö där hemma. Magsjukan har lugnat ned sig, Ingela har också varit dålig och svimmat på hotelltoan, hon har en liten bula i pannan, pga vasavagalreaktioner. Idag har vi ätit arabisk mat, och varit på Thomas klinik Addis Cardiac. De har ett modernare PCI-labb än vi har, men annat saknas. När grabbarna lämnade oss kvinnor totalt handfallna så gick vi ut på Bole Road och tittade på alla människor som är i rörelse, man kan bara titta på folket och njuta, helt underbart. Ruckel blandas med glaskompex, fattigdom med lyx. Det ger en konstig känsla.
Vi tänkte nu berätta om hur det kan vara att gå på toa i Addis. Hotellrummen är inget problem, men annars är det ett äventyr att vara kissnödig (föratt inte tala om att känna av diaré). På Marufs klinik är toan bredvid väntrummet helt utan lås, när Ingela satt där fick hon nästan ett urinprov i huvudet för toan ligger bredvid labbet. Eventuellt, om man har tur, kan man få lite toapapper av någon vänlig själ, numera tar vi alltid med själva. Toaspolningen fungerar i ca 50 % av fallen, annars är det skopa med vatten ur hink som gäller. Ibland är toan bara ett hål i golvet, och renligheten lyser med sin frånvaro. Sjuksköterskor är ju ett segt släkte så vi klara det här med glans.
Imorgon ska vi ut på landet, ca 15 mil söder om Addis. Barnfonden i Sverige har ett samarbete med en fattig by där, så en lokal representant följer med och visar runt. Ska bli skönt att komma bort från damm och ständigt oljud.
Vi erkänner rakt av att vi faktiskt inte saknar er än!
Att ladda ned bilder fungerar inte här så ni får nöja er med text så länge.
Hälsningar från oss. (Nu dyker grabbarna upp tillsammans med Maruf och erkänner att de njutit av lyxen på Sheraton och gjort saker som jag inte får skriva om på bloggen)
onsdag 9 mars 2011
Lite smaskvaller fran Addis
Annalena har och det ar torsdagmorgon idag och vi ska till Marufs sjukhus och undervisa den sista gruppen med sjukskoterskor. Igor hade vi mer erfarna skoterskor som var valdigt ivriga och stallde massor av bra fragor. Usama larde dem EKG-tolkning. ST-hojning, VT, VF och lite annat. Kanns som de verkligen hungrar efter att lara sig mer. Det ar sa kul! Igar overlevde Rescue Ann betydligt fler ganger an i tisdags.
Jag har atit nagot som min mage inte gillar. Spenderade eftermiddagen och kvallen pa hotellrummet, men nu har jag bara intagit flytande i snart 24 timmar och av doktor Maruff blivit ordinerad Ciprofloxacin 500 mg x 2, samt Lanzo. Kanner mig fit for fight nu igen.
Igar kom Thomas Kellert till stan, sa vi traffades och at lunch tillsammans (de andra at, jag forsokte att inte se alltfor illamaende ut). Idag efter skoterskeutbildningen ska Thomas visa oss Addis cardiachospital och sedan ska vi nog till marknaden. Det jag minns av den ar att den var trangsel, att den var enorm och att vi blev av med nagra smapengar vi hade fickorna, men ocksa att det fanns jattemycket fina hantverk.
Mina ivriga forsok att lagga upp bilder har verkar inte funka....besviken, vill sa garna visa er hur det ser ut har. Far forsoka med Usamas dator ikvall. Dags for frokost och jobb.
Jag har atit nagot som min mage inte gillar. Spenderade eftermiddagen och kvallen pa hotellrummet, men nu har jag bara intagit flytande i snart 24 timmar och av doktor Maruff blivit ordinerad Ciprofloxacin 500 mg x 2, samt Lanzo. Kanner mig fit for fight nu igen.
Igar kom Thomas Kellert till stan, sa vi traffades och at lunch tillsammans (de andra at, jag forsokte att inte se alltfor illamaende ut). Idag efter skoterskeutbildningen ska Thomas visa oss Addis cardiachospital och sedan ska vi nog till marknaden. Det jag minns av den ar att den var trangsel, att den var enorm och att vi blev av med nagra smapengar vi hade fickorna, men ocksa att det fanns jattemycket fina hantverk.
Mina ivriga forsok att lagga upp bilder har verkar inte funka....besviken, vill sa garna visa er hur det ser ut har. Far forsoka med Usamas dator ikvall. Dags for frokost och jobb.
tisdag 8 mars 2011
Internet och strom funkar samtidigt, jippie!!!!!
Hej allihopa.
Annalena har kl 6.50 i Addis som rapporterar. Ingela och Usama sover troligen, vi ska motas for frukost om en stund. Det ar inte det lattaste att komma in pa bloggen har. Gissar att ni redan observerat att jag inte anvander Usamas dator utan hotellets, med tanke pa avsaknaden av vissa bokstaver. Med jamna mellanrum blir det ocksa stromavbrott sa da maste jag starta om datorn....Far verkligen perspektiv pa tillvaron. Har blir man inte sur nar strommen forsvinner utan jublar nar den kommer tillbaka, tank pa det ni.....
Vi har det bara bra. Intrycken ar sa manga att man blir helt slut. Igar skrattade jag till grat at en taxichauffor som nog inte hade alla flingor i paketet och jag grat efter att ha varit pa Fistula hospital. Det kommer komma ett helt inlagg om sjukhuset nar vi kommer hem for det var helt otroligt, vi kan lara oss mycket fran dem tro mig.
Maruf bad oss ha HLR med skoterskorna och vi hade forsta utbildningen igar. Det var svart att veta pa vilken niva de var, men det visade sig att nar vi plockade fram Rescue Ann sa var det ingen som lyckades radda livet pa henne. De kan inte ens basal HLR pa ett tillfredsstallande satt. Men de kan mycket annat kan jag beratta. Skoterskorna har var nog lite stallda over hur vi jobbar sa sjalvstandigt i Sverige och de var forundrade over relationen Ingela och jag har till Usama. Lakare ar lite av gudar har. Skoterskorna var valdigt blyga och fnissade nar vi ville att de skulle spela lite teater och forsoka vacka Ann. Jag forsokte fa dem att sjunga staying alive sa att de holl tempot pa kompritionerna och det var ocksa valdigt roligt tydligen. Skoterskan som ar chef over operationsavdelningen och chefssjukkoterskan pa hela sjukhuset ar valdigt duktiga teoretiskt och staller manga adekvata foljdfragor.
Vadret maste jag val namna ocksa, som svensk menar jag. Det ar lagom;) varmt, runt 23 grader och sol. Nastan varje kvall har det kommit regn och det ar bra med tanke pa att det ar valdigt dammigt.
Ingela och jag har haft lite problem med att det inte finns kartor over staden. Man har ingen aning om vart man ar, om det nu spelar nagon roll. Ska man nagonstans letar man reda pa en taxi, forsoker deala om ett pris och sedan bli kord dit man ska. Det ar lite svart att deala nar man inte vet avstanden, sa vi har nog blivit lurade ett par ganger.
Gastfriheten ar helt otrolig har. Pa Marufs sjukhus vet alla i personalen vilka vi ar och de fixar at oss, om vi vill ha lunch sa ringer de till cafeterian och allt ar klart nar vi kommer dit. De latar oss inte betala for nagot som vi ater eller dricker dar. Igar korde deras chauffor oss till Fistula Hospital, vantade pa oss och korde oss sedan till en kyrka som vi ville se. Etiopierna ar valdigt hjalpsamma ute pa gatan ocksa om de ser att man inte riktigt vet, ok en del raknar med att man ska ge dem lite dricks, men det ar helt ok tycker vi.
Blev inga bilder den har gangen for den har datorn gillar inte min kamerakabel, men jag lovar att ni ska fa se manga om inte annat nar vi kommer hem. Ska avsluta nu och inte utmana odet, ifall strommen forsvinner menar jag.
Skot om er allihopa. Kram fran mig.
Annalena har kl 6.50 i Addis som rapporterar. Ingela och Usama sover troligen, vi ska motas for frukost om en stund. Det ar inte det lattaste att komma in pa bloggen har. Gissar att ni redan observerat att jag inte anvander Usamas dator utan hotellets, med tanke pa avsaknaden av vissa bokstaver. Med jamna mellanrum blir det ocksa stromavbrott sa da maste jag starta om datorn....Far verkligen perspektiv pa tillvaron. Har blir man inte sur nar strommen forsvinner utan jublar nar den kommer tillbaka, tank pa det ni.....
Vi har det bara bra. Intrycken ar sa manga att man blir helt slut. Igar skrattade jag till grat at en taxichauffor som nog inte hade alla flingor i paketet och jag grat efter att ha varit pa Fistula hospital. Det kommer komma ett helt inlagg om sjukhuset nar vi kommer hem for det var helt otroligt, vi kan lara oss mycket fran dem tro mig.
Maruf bad oss ha HLR med skoterskorna och vi hade forsta utbildningen igar. Det var svart att veta pa vilken niva de var, men det visade sig att nar vi plockade fram Rescue Ann sa var det ingen som lyckades radda livet pa henne. De kan inte ens basal HLR pa ett tillfredsstallande satt. Men de kan mycket annat kan jag beratta. Skoterskorna har var nog lite stallda over hur vi jobbar sa sjalvstandigt i Sverige och de var forundrade over relationen Ingela och jag har till Usama. Lakare ar lite av gudar har. Skoterskorna var valdigt blyga och fnissade nar vi ville att de skulle spela lite teater och forsoka vacka Ann. Jag forsokte fa dem att sjunga staying alive sa att de holl tempot pa kompritionerna och det var ocksa valdigt roligt tydligen. Skoterskan som ar chef over operationsavdelningen och chefssjukkoterskan pa hela sjukhuset ar valdigt duktiga teoretiskt och staller manga adekvata foljdfragor.
Vadret maste jag val namna ocksa, som svensk menar jag. Det ar lagom;) varmt, runt 23 grader och sol. Nastan varje kvall har det kommit regn och det ar bra med tanke pa att det ar valdigt dammigt.
Ingela och jag har haft lite problem med att det inte finns kartor over staden. Man har ingen aning om vart man ar, om det nu spelar nagon roll. Ska man nagonstans letar man reda pa en taxi, forsoker deala om ett pris och sedan bli kord dit man ska. Det ar lite svart att deala nar man inte vet avstanden, sa vi har nog blivit lurade ett par ganger.
Gastfriheten ar helt otrolig har. Pa Marufs sjukhus vet alla i personalen vilka vi ar och de fixar at oss, om vi vill ha lunch sa ringer de till cafeterian och allt ar klart nar vi kommer dit. De latar oss inte betala for nagot som vi ater eller dricker dar. Igar korde deras chauffor oss till Fistula Hospital, vantade pa oss och korde oss sedan till en kyrka som vi ville se. Etiopierna ar valdigt hjalpsamma ute pa gatan ocksa om de ser att man inte riktigt vet, ok en del raknar med att man ska ge dem lite dricks, men det ar helt ok tycker vi.
Blev inga bilder den har gangen for den har datorn gillar inte min kamerakabel, men jag lovar att ni ska fa se manga om inte annat nar vi kommer hem. Ska avsluta nu och inte utmana odet, ifall strommen forsvinner menar jag.
Skot om er allihopa. Kram fran mig.
söndag 6 mars 2011
Vad skulle vi ha gjort utan Usama?
Nu är vi äntligen i Addis, efterr en ganska lång flygresa. När vi klev ut från flygplatsen möttes vi av SOMMAR, kändes ganska bra;) Vår första kontakt med transportsektorn i Etiopien var rysk Lada som knappt höll ihop. Nu har vi lärt oss att alla taxi är Lada och alla är i ungefär samma skick.
Usama charmar alla kvinnor och män, Ingela och Annalena kan luta sig tillbaka. Första flirten var med taxichauffören som tog oss till hotellet.
Vi har träffat vår urmoder Lucy, på Nationalhistoriska muséet. Hon levde för 3,2 miljoner år sedan och ser inte lika fräsch ut som vi, notera särskilt underbettet. Usama lyckades inte få till någon flirt med henne utan hon var lite sval.
Efter muséet såg vi oss runt lite på stan, det var marknader på gatorna. Vi har hittat en soffgrupp som vi tar med hem till fikarummet.
Vi hann väldigt mycket under första dagen, bland annat frottera oss med lokalbefolkningen. Usamas flirt nummer 43.
Annalena i parken utanför Trinity church där Haile Sellasi är begravd.
Väl framme vid kyrkan snackade Usama sig in hos kyrkvaktmästaren som väckte prästen ur middagsvilan så vi kunde komma in i kyrkan. Prästen var inte överlycklig (vilket kanske syns)
Efter att ha gjort stan var vi ganska möra så det blev ett par timmars sömn på hotellet innan Maruf hämtade oss. Av någon outgrundlig anledning kunde han inte ta lastbilen.
Maruf tog oss till en restaurangen "God Abbesynia" som serverar traditionell etipisk mat till folkmusik och dans. Helt suverän kväll.
Efter att servitören kommit med tvål och vatten till vårt bord så vi kunde tvätta händerna kunde vi gå loss på maten,utan kniv och gaffel. Kryddstarkt och gott (och lite kladdigt).
torsdag 3 mars 2011
Om tolv timmar är vi på väg
Hej.
Sitter på rummet på jobbet och gör det sista inför resan. Ryggan är vägd til 16 kg, så jag klarar mig under de tillåtna 20. Det mesta av packningen är faktiskt Marufs, han fick inte med allt när han åkte hem för väskan blev för tung. Ingela, Usama och jag har delat upp sakerna mellan oss, det mesta är böcker om kardiologi.
Ingela och jag har blivit diabetiker med kontrollbehov, detta kommer sitta i ungefär den tiden som det tar att ta sig igenom den etiopiska tullen. Enligt Maruf och Kellerth så kan det vara lite kinkigt med införande av vissa saker så de blodsockerapparater vi fått av Karin och Pernilla efter en avslutad studie får vi kanske lura in i landet. Ingela och jag måste ha med oss två apparater var, man vet ju aldrig om den ena går sönder;)
På Marufs sjukhus hade sköterskorna blivit glada över att det skulle komma just sköterskor från Sverige så de ville att vi skulle ha lite undervisning för dem. Önskemålen blev eftervård efter hjärtinfarkt och HLR. Ganska givet vad Ingelas uppdrag blev och Usama ska också bidra med lite hjärtskola. Jag ska alltså lära ut HLR, vilket ju inte är min bästa grej kanske men det ska väl gå. Svåraste är att veta vilken nivå undervisningen ska ligga på, för det är t.ex. inte lika tätt med deffar där som här. Jag frågade Maruf om lite vägledning, men han tycker att jag ska bli lite mer "afrikansk" och inte ta allt på så blodigt allvar (kan inte fatta varför han tycker att vi svenskar har kontrollbehov och planerar allt så lång tid i förväg). Jaha, jag har iallafall fått låna materiel av Stellan så vi får väl se vad det blir.
Kan berätta vad Maruf sa när han varit här ett litet tag: "Svenska sjuksköterskor har så mycket ansvar, ni är som minidoctors". "Jaha", sa jag "vad gör sköterskorna i Etiopien då?" Svaret jag fick lämnade mycket till övers att tolka: "Viker hattar".
Vi ska kika på flera sjukhus i Addis, minst tre och eventuellt ytterligare ett som ett svenskt läkarpar startat föratt kunna hjälpa kvinnor med underlivsskador. Så ska vi åka med Barnfonden på fredag till en by 15 mil söder om Addis och titta på deras verksamhet och då bland annat sjukvård. Det offentliga sjukhuset Black Lion Hospital är ett besöksmålen och jag avslutar med en länk till en artikel i Svenska Dagbladet om en läkare som jobbar där. Läs den och njut!
Hoppas vara tillbaka på bloggen imorgonkväll när vi hunnit se lite av Addis med Maruf som guide.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/86-arige-lakaren-har-inte-tankt-sluta-an_5832645.svd
måndag 28 februari 2011
Fakta och några resminnen
Tycker det är på sin plats att berätta lite om landet vi ska åka till.
Jag var i Etiopien 1995 på "semester", med lite förenklad resrutt så åkte jag buss från norr till söder. In i landet från Eritrea och vidare till Kenya vid Moyale. Mina minnen från Addis är inte så starka måste jag medge, minns att det byggdes mycket, att det fanns god mat på restauranger, fattiga, hemlösa på gatorna och marknaden som var enorm. Enligt dagboken hade jag en av mina "magsjuke"-dagar också (diagnos av låghalt, tysktalande doktor i Zimbabwe; amöba som självdör, och han fick rätt efter ett par månader). Har inte ett enda foto från Addis, men några från Etiopiska landsbyggden så jag lägger till dem.
Postkontor i en by, det var öppet någon timma varje dag och lådan tömdes en gång i veckan.
Marknad under ett träd. Korgarna hade helt underbara färger.
Vi hade med bollar på resan och startade fotbollsmatcher när vi stannade till. Barnen i byarna tyckte det var jätteroligt och mest omtyckt blev alltid Tootas.
Inte fullt så roligt var spåren efter kriget mot Eritrea. Pansarvagnar och annat krigsmateriel låg kvar, även kroppar från soldater.
Etiopiens historia skiljer sig från andra länder i Afrika eftersom det inte varit en under kolonialt styre. Mellan 1936 och 1941 ockuperades det dock av Italien, men med hjälp av Storbrittnaien lyckades man besegra italienarna. Det innbär dock inte att landet varit besparat från konflikter och krig. Fram till 1974 var Etiopien ett kejsardöme, men då störtades den siste kejsasren Haile Selassie i en militärkupp och efter stridigheter tog militärregim över 1977. Det politiskaförtrycket under regimen var stort och tusentals opposiotionella fängslades eller dödades fram till 1991 då en girallarörelse tog över makten och bildade regering. Arbete med demokratisering startades, men har inte gått friktionsfritt, sedan 1991 har val hållits tre gånger.
Etiopien är ett av världens fattigaste länder. Även om uppgifterna om BNP per capita varierar beroende på källa så hamnar Sverige bland de 15 rikaste länderna i världen och Etiopien bland de 15 fattigaste. Trots att det är ett av de länder i Afrika som är mest resursrikt (mineraler) är det också ett av de minst utvecklade, vilket framförallt beror på det politiska läget som rått. Största exportvaran är kaffe, men även bomull, socker och kat spelar roll för ekonomin.
Snabbfakta kommer här:
Officielt språk; amhariska (finns ca 250 olika språk i landet)
Yta; 1 127 127 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkningsmängd; 82 824 700
Religion; kristna 62%, muslimer 34%
Medellivslängd; 53 år (Sverige 81 år)
Nu börjar det här se ut som en uppgift i geografi från årskurs sju........
Jag var i Etiopien 1995 på "semester", med lite förenklad resrutt så åkte jag buss från norr till söder. In i landet från Eritrea och vidare till Kenya vid Moyale. Mina minnen från Addis är inte så starka måste jag medge, minns att det byggdes mycket, att det fanns god mat på restauranger, fattiga, hemlösa på gatorna och marknaden som var enorm. Enligt dagboken hade jag en av mina "magsjuke"-dagar också (diagnos av låghalt, tysktalande doktor i Zimbabwe; amöba som självdör, och han fick rätt efter ett par månader). Har inte ett enda foto från Addis, men några från Etiopiska landsbyggden så jag lägger till dem.
Postkontor i en by, det var öppet någon timma varje dag och lådan tömdes en gång i veckan.
Marknad under ett träd. Korgarna hade helt underbara färger.
Vi hade med bollar på resan och startade fotbollsmatcher när vi stannade till. Barnen i byarna tyckte det var jätteroligt och mest omtyckt blev alltid Tootas.
Inte fullt så roligt var spåren efter kriget mot Eritrea. Pansarvagnar och annat krigsmateriel låg kvar, även kroppar från soldater.
torsdag 24 februari 2011
Lite bakgrund
Det är så mycket jag vill skriva i det här första inlägget så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Kanske först ska förklara vem "jag" är om inte det redan är givet; Annalena Schuitema, sjuksköterska på SCS-mottagningen. Det är jag som startat bloggen, men vi får väl se om någon av mina medresenärer kommer uttala sig också, jag har inte frågat om de vill.
Medresenärerna är Ingela Östman på sköterska på kranskärlsmottagningen, och Usama Dhaha, underläkare på kardiologen. Så Thomas Kellerth då förståss, som är van Addisbesökare numera, skönt med en veteran bredvid oss noviser.
Hmm, då var det väl utrett, härnäst ska jag kanske förklara varför vi ska till Addis, eller vad är Addis.... Resmålet är Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien och vi ska åka dit föratt kika på hur sjukvården funkar där, planen är att vi ska se både privat och allmän sjukvård. I Addis kommer Maruf hjälpa oss runt, han är läkare på ett av de privata sjukhusen, och var ju här på kardiologen under ca nio månader och lärde sig kardiologi.
Vi ska var i Addis lite drygt en vecka, åker fjärde mars och landar igen i Stockholm den 13:e. Under den tiden hoppas jag kunna göra inlägg här varje dag, men jag har förstått att det inte är alltid som internet fungerar ordentligt, så vi får väl se.
Avslutar första inlägget här med ett foto på Maruf när han äter kräftor. Han var väldigt tålmodig med mig, min familj och vänner för alla svenska traditioner vi uttsatte honom för. Kräftorna blev aldrig någon favorit, men inlagd sill tror jag han åt nästan dagligen under hela sommaren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)