torsdag 22 december 2011

Rapport från Addis, del tre.

Det finns bara ett hålslag på hela ICU (IntensiveCareUnit) på Addis International Hospital. Journaler förs i pärmar liknande våra och pappren kommer ohålade. Nu är det inte bara så att hålslaget är ett till antalet, dessutom är det bara en av ”hålgörarna” som funkar. Gnäller man över detta? Nej, inte över just något för det leder ingenstans, man löser problemet på det sätt som är möjligt. Den här gången genom att rita ut var hålen ska vara och sedan göra ett i taget.

Gummihandskar finns det gott om, och det har också lett till att de används till annat. Jag har lärt mig att de funkar bra som stasband och även som upphängningsanordning för dropp. Däremot ska man inte lita på att handskarna är hela så innan sköterskorna tar på sig handskarna har de en procedur som är imponerande snabb där de fyller handsken med luft, snurrar den och kollar att den är hel.

På avdelningen finns EN rulle med hudtejp, tejpen används mest för att fästa infarter. Liknande klister har jag aldrig sett, det klibbigaste man kan tänka sig. Hudvänlig? Nej, någon sådan hade de inte hört talas om. Utslag av klistret? Ja, det är möjligt att det förekommer, men ibland får man välja; infart och klåda, eller ingen infart. Något annat jag undrar över?

Pennor måste personalen köpa själva, alla har inte varsin penna utan lånar av varandra. Jag köpte med pennor i masspack, och det blev som julafton bland tjejerna när de skulle välja vilken färg som var finast på höljet. När jag var där kom en företagsrepresentant och pratade om något läkemedel, han hade med sig EN reklampenna och gav till läkaren.

Whiteboardpennor går just nu inte att köpa i Etiopien. Dock fanns det en gång i tiden för whiteboardtavlor finns på flera ställen. Jubel utbröt när jag hade med fyra pennor till varje sjukhus, som en gåva från oss på kardiologen.

PVK får sitta kvar så länge de fungerar. De spolas i stort sett aldrig inte ens när det getts läkemedel i dem, eller när de sätts. Jag frågar om tromboflebiter, men ingen vet att det förekommer. Jag tror de tycker jag hakar upp mig på småsaker, patienterna som kommer hit får kanske livet räddat, vem klagar då över lite lokal smärta i armen?

Jag fick höra en berättelse om en patient som fått en ny klaff och stod på livslång Waranbehandling, mannen bodde flera mil från Addis och det beslutades att han skulle ta PK-prover i hemstaden och att han sedan skulle komma till Addis var tredje månad för extra kontroll. Mannens PK låg hela tiden lågt och doserna med Waran var höga. Så fick sjukhuset veta en dag att mannen hade dött; han hade börjat spontanblöda. Anledning? Waranet han först köpt var tillverkat i Indien och hade inte mycket verksam substans, men när han hämtat ut Waran andra gången hade det varit en annan tillverkare som hade mer warfarin i tabletterna. Han kunde ju inte veta det utan fortsatte ta de höga ordinerade doserna Waran.

På lördagen åkte Maruf och jag till Nazret, en stad ca tio mil utanför Addis, Maruf är inbjuden av AstraZeneca för att prata om blodfetter och läkemedel. Jag tänker; vilken läkare vill tillbringa en lördagskväll på en föreläsning? Många visar det sig, för det dyker upp runt 30 stycken på hotellets konferensrum. Strömmen försvinner mitt i föreläsningen och det blir kolmörkt i lokalen, här är det inget konstigt utan man lutar sig tillbaka och väntar på vad som ska hända, någon undrar ”har de reservkraftverk?” och jodå efter en kort stund dundrar det diseldrivna igång. Mannen bredvid mig är internmedicinare och förklarar att hans arbetssituation är lite pressad just nu, han tycker att det är mycket med åtta miljoner människor i upptagningsområde. Vad ska man säga?

Nu skulle jag kunna bli filosofisk och moralisk, men jag låter bli. Blickarna in i vardagslivet jag mötte i Addis får stå för sig själva.

Rapport från Addis, del två

Det är första dagen på International hospital, jag försöker ta del i vården på ICU (Intensive care unit), det går inte så bra. All personal är jättetrevlig, men sköterskorna lämnar mig mest sittande på expeditionen som att de är rädda att störa mig. Jag som vill bli störd! Efter en stund kommer headnurse Gigi och undrar vad jag gör. ”Just inget”, svara jag. Då härsknar Gigi till och ryter ”Sätt henne i arbete, behandla henne som en av er!”, och äntligen slutas det med det som jag upplever som särbehandling.

Headnurse Gigi närmar sig nog 60 år och har bland annat jobbat i Holland och Israel på barnsjukhus. Gigi är en rar kvinna med mycket humor men hon har också mycket respekt med sig, ingen av de andra sköterskorna kallar henne vid smeknamnet. Jag har varit hemma och hälsat på hos henne och hennes man som är pensionerad bankman, de bor i en fin villa mitt i Addis.

Ute på avdelningen väcker jag uppmärksamhet bland patienter och anhöriga, helst vill jag bara flyta in i omgivningen och vara som alla andra, men det går inte att komma ifrån fakta; jag är vit och det är jag ensam om här. Jag väljer att ha en lite tillbakadragen plats bakom sköterskorna och ta efter deras sätt att jobba, men det är inte lätt för jag är van vid ett helt annat arbetssätt. Här är man effektiv, småpratar just inte alls, frågar inte hur det är, ser inte den enskilde patienten på ett sätt som jag är van vid utan mäter välmående i puls, blodtryck, temp och andning. Jag får en tillsägelse av en sköterska; ”Annalena ta inte så mycket i patienterna och om du ska ta i dem så var snäll och bär handskar”, och jag som bara har rättat till ett skrynkligt nattlinne och hållit en orolig dams hand. Givetvis skulle jag ha frågat varför, men min förvåning gjorde mig stum, det mest troliga är att anledningen är hygienisk för det är väldigt ont om handsprit.

Handspriten är blå och fylls på i en gammal vattenflaska av plast, det finns en på hela avdelningen. Innan ronden görs en lite skål i ordning med bomullstussar som det hälls lite sprit över och efter varje patientkontakt torkas händerna av med en tuss. Till eftermiddagens arbete tar jag med min egna lilla spritflaska och har i fickan. Låt spriten flöda!

Jag tar blodtryck, sätter infarter, hänger dropp, ger läkemedel och sätter katetrar. Omvårdnadsarbete och mat till patienterna sköter anhöriga om. De få fall när patienten inte har anhörig hjälper vårdpersonalen till, för det mesta någon av de två undersköterskorna. Mat går att beställa i kafeterian på sjukhusområdet, menyn varierar beroende på vad som finns att få tag på. Basen är alltid ris eller pasta och med tillägg av grönsaker och ibland sås baserad på tomat. Patienterna har sina privata kläder, men sjukhuset håller med lakan som är i jordens alla färger; rosa underlakan, blåblommigt påslakan och gult örngott. När vi ska bädda rent i ett rum följer jag med den manliga undersköterskan och ska hjälpa till, men han blir lätt förtvivlad över att jag ska bädda sängar. Jag förklarar att om jag inte har något att göra så tänker jag inte sitta och stirra utan givetvis hjälpa till och när jag säger ”så jobbar vi i Sverige på sjukhuset”, köper han mitt resonemang men med viss tveksamhet.

Jag pratar med Maruf om att jag tycker mig se arbete som läkarna utför men som skulle kunna föras över på sjuksköterskor, som att följa sviktpatienter till exempel. Jo, argumenterar jag för då skulle läkarna få tid över till annat och sköterskorna få mer ansvar och känna att de har ett roligare jobb. Han skrattar och svarar att jag är ilandsnaiv, slut på samtalet.

När jag jobbat klart vid lunch på lördagen säger Gigi att hon kan ge mig jobb på ICU om jag vill. Med ett leende tackar jag nej, känner att jag gärna kommer tillbaka igen men att stanna kvar här på heltid är nog inget för mig. Tror inte att jag skulle vara nöjd med lönen heller som är cirka 1000 svenska kronor i månaden och även om omkostnaderna i Addis är lägre än här så räcker det inte att leva på.

Rapport från Addis Abeba, del I

Här om dagen pratade jag med min svärmor, Gunnel. Hon undrade över min resa till Addis och om jag inte skulle lägga ut något mer på bloggen, men jag trodde ju inte att någon annan än arbetskompisarna läste och dem har jag mailat ut några "rapporter" till. Nåväl, Gunnel även om det "bara" är du som läser; här kommer tre rapporter och en till kommer efter helgerna.

Jag varit i Addis Abeba och praktiserat under en vecka i månadsskiftet september – oktober, min plan var att skriv på bloggen varje dag och berätta. Planen var naiv, och sprack rejält, för internet är inte särskilt pålitlighet i Etiopien och det blev bara två inlägg. Jag tänkte berätta för er nu istället, för det finns en del att berätta.

Jag var på Addis International Hospitals ICU (Intensive Care Unit) det mesta av tiden. International är ett sjukhus som drivs av ett försäkringsbolag, men även patienter som inte är försäkrade på bolaget kan få vård under förutsättning att de kan betala. Många patienter är hjärtsjuka, men man tar även emot andra. Sjukhuset har en intensivvårdsavdelning, en vårdavdelning och mottagning. Det går inte att jämföra det vi kallar intensivvårdsavdelning med den på International, för mig var det en vanlig vårdavdelning med möjlighet till Mida-övervak. Kontroll av blodtryck, puls, temp, saturation, vätska in och ut gjordes flera gånger under dygnet, annars var det ungefär som avd 63, eller inte alls…..

Dagarna började med att Maruf hämtade mig vid hotellet vid halv åttatiden, så körde vi i rusningstrafiken (jo, det finns i Addis) till sjukhuset. Snabbt ombyte till arbetskläder; för mig innebar det blus och byxor som jag hade med härifrån, men det roliga är att när Maruf byter om för att jobba tar han PÅ sig slips och läkarrock.

Ronden startar kl. 08.00, med Maruf som överläkare, Michael, Hanna och Deredje jobbar som underläkare. Innan ronden har underläkarna läst på om några patienter var och gör en sammanfattning för oss andra som är med, förutom Maruf ett par sjuksköterskor. Ronden är i viss mån undervisande och man delar erfarenheter med varandra, men sköterskorna är tysta och säger ingenting, de ser nästan uttråkade ut. Jag däremot hade massor av frågor men höll tillbaks dem för annars hade ronden troligen varat i flera timmar. Efter sittronden går alla runt i samlad trupp och ser patienterna, man tar blodtryck och puls, lyssnar på lungor och frågar hur det står till. Vid halvtiotiden är ronden klar och då går Michael och Deredje och rondar klart avdelningen, som de redan börjat med innan ICU-ronden. Hanna sitter kvar på sköterske / läkarexpeditionen och har koll på MIDA-övervaket samtidigt som hon ordinerar läkemedel och behandlingar, skriver hem patienter och tar emot rapporter på nya inläggningar.

Maruf och Deredje har mottagning resten av dagen, de hinner med ungefär en patient i kvarten fram till lunch vid 13-tiden och efter lunch följer de upp de patienter som varit på lungröntgen eller tagit prover. De utför också arbetsprov eller hjärteko på de patienter som ska göra det. Att ”gå till doktorn” i Addis tar en hel dag, jag undrade lite över det, men Maruf menade på att patienterna är inställda på det och kommer dessutom gärna och sitter i väntrummet och pratar både innan och efter besöket.

Arbetsdagen slutar oftast vid 17.30 för Maruf, men har han jour måste han åka tillbaks på kvällen och ha kvällsrond med läkaren som jobbar under natten. Sköterskorna går i två pass över dygnet. Dagen börjar kl. 08.00 och slutar kl. 17.00, med undantag för en sköterska som stannar till kl. 18.00 då natten går på. Jo, det är helt rätt; nattpasset för sköterskor är från 18.00 – 08.00. På helgen ser det lite annorlunda ut; i Etiopien räknas lördag förmiddag som vanlig veckodag så helgschemat börjar på lördag vid 14-tiden, både för sköterskor och läkare. Veckoarbetstiden? Runt 52 timmar för en heltid. Extra betalt för obekväm arbetstid? Nej, men man får ta ut en ledig dag istället.