Senaste veckorna har jag försökt planera vad vi ska göra när, inte helt lätt, eftersom de människor jag ska samordna med bor i Addis och där har man inte riktigt samma syn på planering som vi svenskar har. Detta är på gott och ont, det är lite frustrerande ibland och lite charmigt och livsbejakande ibland, och ganska lärorikt för det ger lite annat perspektiv på tillvaron jag lever här. Maruf, som är min Addisbästis, brukar skratta åt mig när jag ska fixa till "saker" och påpeka att jag får faktiskt anpasa mig till kulturen jag kommer till. Här i första blogginlägget ska jag försöka berätta VAD vi ska göra, men NÄR det får jag återkomma till...troligen i retrospektiv.
Kardiologiska kliniken på USÖ, alltså vi allihopa, har ju utbyte med två sjukhus i Addis; Addis Cardiac Hospital där Nunu, Lula och Girum jobbar och International Hospital där Maruf jobbar (efter jul får ni nog lära känna Dereje också som ska komma och lära sig göra angio). Till båda dessa sjukusen ska vi givetvis! Karin hoppas på lite aktion på angiolabb på Cardiac, men jag har förvarnat henne om att det funkar inte riktgit så i Addis. När jag var där sist skulle jag och Nunu träffas en dag efter jobbet, men hon blev kvar på sjukhuset för de fick in en akut ST-höjning. Dagen frågade jag hur det gått, "jo, bra" svarade hon och berättade. De hade startat angion och sett att mannen hade en förtätning som de skulle kunna stenta, men innan de kunde göra det måste de prata med anhöriga som väntade utanför, för de måste ju gå med på det och känna att det var ok att betala, det tyckte de och mannen klarade sig fint.....Hmmm, lite olika verkligheter vi lever i. Och nu är ju vi dessutom snabbast i Sverige på att få in patienterna till angiobordet, eller hur var det nu?
Fistula sjukhuset är självklart också. Kommer ni ihåg det? Ingela, Usama och jag berättade om det på klinikdagarna förra året, där de hjälper omskurna kvinnor med operationer och även försöker ge dem värdighet, självkänsla och lite utbildning på vägen. Ett fantastiskt ställe! Sisay heter tjejen som ordnar med vårt besök där och jag frågade om hon ville att vi skulle ta med något, och de saknade garn och pärlor, som de har att göra olika arbeten med och säljer, som de julklapparna en del av er fick ifjol.
P och S kommer lämna mig, K och L i Addis de sista dagarna. De har tagit semester och ska åka och titta på ett jättestort hål i marken;) De ska till Rift Valley och jag är lite elak när jag säger att det är ett hål i marken för det är inte riktigt sant; det är en spricka mellan arabiska- och afrikanska kontinentplattorna och den sträcker sig genom östafrika (ända från Syrien tror jag) ned till Mozambique. Anledningen till att jag retas är att jag sett den, på flera platser i Afrika och även om jag inte är så intresserad, så är den maffig och det sägs ju att det är härifrån som vi härstammar (Lucy). Nog...
K, L och jag ska då åka till vårdcentralen i Kibet, cirka tio mil söder om Addis, och titta (tredje gången jag är där). Det är Barnfonden som hjälper oss att fixa detta eftersom vi också ska hälsa på mitt fadderbarn Sofia. Det är så roligt att komma tillbaks till samma plats och se vad som händer, för det sker en utveckling i den lilla byn hela tiden. När jag var där för ett år sedan höll de på att bygga ett separat hus för förlossningar och vaccination av barnen, ska bli roligt att se om det har blivit klart. Skolorna i Kibet är också kända i flera delar av Afrika för att de har lyckats få så många flickor att gå i skolan, och dessutom fullfölja sin skolgång. De jobbar stenhårt med information och försöker få bukt med missuppfattningar runt menstruationer, könsroller och annat. Måste få göra lite reklam för Barnfonden och deras insatser för jag blir imponerad av vad de kan göra med det som känns som småsummor för mig.
Nog för denna gång, men sist en bild. Det är min resväska som ska med till Addis. I den är, jo ni ser rätt, en Bobbycar (ratten avskruvad) och runt den ska jag sedan packa mina kläder och annat. Bobbycaren är till Lulas (Addisläkaren som är hos oss nu) systerson som är runt året. Lula var med när han kom till världen genom kejsarsnitt och han kallar henne "mama", han saknar henne och letar efter henne där hemma. Inte kan jag säga nej till att ta med bilen då....Och tack Camilla (på kranskärl) för att du gav bort bilen. Kan lova att du kommer göra ett barn i Addis obeskrivligt glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar