tisdag 20 oktober 2015

Andra dagen i Addis

Jaha, blev just inget av bloggandet från Addis. Ursäkter finns, men vet inte riktigt hur godtagbara de är? Jag skriver dem i alla fall; jag och wiffin på Biruks B&B var sällan vakna samtidigt, schemat var pressat och jag helt slutkörd på kvällarna, så slog jag till med att bli sjuk. Nog av ursäkter och åter till det viktiga; berätta om vår resa.

Sedan flera år har jag ett fadderbarn i Etiopien, hon heter Sofija och bor lite drygt tio mil söder om Addis med sin familj. Den andra dagen på vår resa åkte vi för att hälsa på henne och Nesrija som är min kompis Annicas fadderbarn, se på deras skolan och på vårdcentralen som ligger i området.


Sofija och hennes pappa

Nesrija och Sofija
 
Jag har träffat fadderbarnen flera gånger tidigare, och det är alltid lika roligt för det händer så mycket positivt mellan gångerna. Det är ett och ett halvt år sedan förra gången jag var i Kibet och tjejerna hade växt en hel del, Sofija kunde prata bättre engelska och Nesrija som haft lite problem med ena ögat hade blivit bättre. Så är det en så härlig känsla att de känner igen mig och inte är blyga längre! Sofijas pappa var med vid träffen men tyvärr var hennes mamma sjuk, tror hon hade tandvärk.
 
Planen var att vi skulle leka med skolbarnen när vi kom fram, men vi hann inte för de hade redan slutat skolan för dagen. Fotbollarna som var pumpade, frisbees och hopprep som låg överst i packningen och redo att användas fick tyvärr lämnas över oinvigda till skolans representant. Vi lämnade också över det material som samlats in från vår klinik och det togs emot med glädje och ska delas ut så det kommer väl till användning.
 
Vi åkte till tjejernas skola och vi blev guidade runt i klassrummen och på skolgården. Deras skoldagar börjar med samling då de sjunger nationalsången, sedan går man halvdagar och på eftermiddagarna finns det extra aktiviteter om de vill vara med på det. Några barn fanns kvar på skolgården så vi fick höra nationalsången. Klassrummen är trånga med tanke på att de rymmer upp till 60 elever, men de är funktionella med skolbänkar och svart tavla för undervisning. På väggarna är det målade undervisande bilder, som engelska glosor, kartor och anatomi över kroppsdelar.

Den här är ett foto från mitt besök förra året, men så här ser Nesrijas klassrum ut.
 
 
 
Nästa stopp var på en vårdcentral i området. Jag har varit där också och hälsat på, senast för ett par år sedan och då hade man byggt till en liten byggnad för förlossningar så jag hade förväntningar på att mer hade förändrats till det bättre. När minibussen som tagit oss runt under dagen körde upp utanför den plats där vårdcentralen borde stå så blev jag helt ställd; vårdcentralen fanns inte längre och jag kände inte igen mig. Istället för ett par gröna, slitna längor såg jag flera vita enplans hus som såg helt nybyggda ut. Det visade sig att man byggt ut vårdcentralen och att det blivit ett litet sjukhus! En läkare visade oss runt i de enkla med fräscha lokalerna.
 
Jag har tyvärr inga foton från sjukhuset, men hoppas att någon i mitt resesällskap är mer företagsamma så jag kan presentera dem senare i bloggen.

Vi var hembjudna till Deredje på kvällen och han skulle hämta upp oss klockan 19.00, en havtimma innan det rullade vi in på gården till Biruk B&B. Vi kastade oss in i duscharna för att få bort allt damm vi samlat på oss under dagen och fixa till oss till presentabelt tillstånd. Det blev en underbart trevlig kväll med Deredje, hans fru och fyråriga dotter, vi åt, pratade och skrattade. Mycket är roligt på resorna till Addis men jag tycker att det bästa av allt är att träffa de läkare och sjuksköterskor som varit hos oss på USÖ och att dessutom få komma hem till dem och se hur de har det!

Här skulle det ju också varit fina bilder från Deredjes middag, men historien upprepar sig; jag återkommer med foton.


 
Nationalrätten i Etiopien är injera, det är som ett pannkaksliknande bröd bakat på ett sädesslag som heter teff. Till injera servers lite olika röror som man fångar upp med brödet direkt i handen. Föreslår att du googlar på injera så få du se fina bilder på en färgglad maträtt. På bilden ovan är det teff som växer, dessa åkrar finns många av när man kommer ut på landet. Tyvärr så har regnperioden i år varit ovanligt torr så det finns risk att skörden blir liten och konsekvenserna av det blir då brist på mat.

By på vägen till Kibet.



Lantmiljö utanför Addis.
 
 
Jag återkommer inom några dagar och berättar mer om resan.  Ni måste ju få höra om dag tre, som är lika innehållsrik som dag två.

måndag 5 oktober 2015

Första dagen i Addis

Klockan är inte mer än halv nio och hela gänget har redan krupit in på sina rum, vi är trötta. Natten som var spenderade vi halvsovandes på planet och idag har det gått för runt. Etetu och Mebrstu hämtade upp oss vid 7-tiden vid flygplatsen och tog oss till sitt B&B, vi åt frukost och gav oss ut på stan.

Vi beslöt oss att ta en prommenad till marknaden vid postkontoret. Marknaden är ganska turistisk men ändå trevlig, det säljs sjalar,  smycken, målningar, träskulpturer och mycket mer. Till min besvikelse hade flera försäljare flyttat in i en ny byggnad och charmen med att gå runt ute bland de små stånden var nästan borta.

Att gå till marknaden tar dryga timmen från där vi bor. Man går utmed en av de stora vägarna som heter Bole, i korthet är det mycket folk, ännu mer trafik och luft fylld av avgaser, men ändå så älskar jag det.

Hem från marknaden valde vi att ta en av de blå taxibilarna som nästan alla är av märket Skoda eller Lada. De är inte precis av senare årsmodell och i Sverige hade de verkligen inte klarat besiktningen.

Åter på Biruk B&B hann vi med att vila lite innan Lula kom för och hälsade oss välkomna och prata bort enbstund. Lula var hos oss på kardiologen drygt ett år och for tillbaks till Addis för ungefär två år sedan. Ett kärt återseende!

Så middag på en Sudanesisk restaurang runt hörnet.

Det får bli allt för idag,  för jag kommer snart att somna till skramlet från tjejerna i köketvhär intill.

Jo, en sak till. Jag fick ju med presenter till från er att ge till barnen. När de kommer och tigger ger vi dem en ballong eller något annat litet att leka med. Första minen brukar bli total förvåning innan de blir så otroligt glada. Önskar ni kunde se vad ni bidragit till.

Imorgon ska vi fara ca tio mil söder ut och hälsa på mitt fadderbarn Sofija. Så ska vi titta på vårdencentralen i byn. Jag har inte varit där på nästan två så ska bli spännande att se. Sedan är det middag hemma hos Deredje och hans fru.

Hoppas jag hinner med ett par rader imorgon också. Zzzzzzz.....

lördag 26 september 2015

Addisresa 2015

Senaste inlägget på den här bloggen var 2012 och jag trodde nog att skulle bli det sista, men jag har fel som du märker. Senaste veckorna har jag fått många frågor av kollegor på kliniken om hur den stundande resan är planerad, hur det är att vara i Addis, kommer vi att träffa de läkare som varit här tidigare........ Börjar förstå att intresset för resan är stort och bästa sättet att berätta om den är kanske genom bloggen. Jag håller tummarna för att internet ska funka bra och att jag ska sköta mitt uppdrag väl genom att skriva här varje dag.

Vi kommer landa på Bole-Airport måndag femte oktober och fara hem fredag den nionde. Vi hörs!



onsdag 10 oktober 2012

Andra dagen.

Ok, gissar att jag ska fortsätta med dag två nu.

Det är ju två sjukhus som vi har kontakt med i Addis; Addis Cardiac Hospital och International Cardiac Hospital. Vi var och hälsade på på båda sjukhusen när vi var där. Dag två åkte vi till Addis Cardiac och var med på ronden, gick runt och kikade lite och pratade med alla trevlig människor som jobbar där. Det var lugnt på sjukhuset, de har ju sina lugna dagar och stressade dagar precis som vi har. Dessutom var vi där strax före det var dags att fira Meskel och då vill de flesta hålla sig hemma (kan vi kankse också känna igen, vi som är i branchen).

 
Addis Cardiac Hospital, jo det är runt. I Addis är det inte så många gator som har namn så om du tar en taxi får du försöka förklara ungefär vart du ska genom att beskriva något närliggande eller så. Till Addis Caridac kommer man oftast om man säger "Close to Bole, the round hospital".
 
Vi rondade med Mebratu, en läkare som lärt sig kardiologi i Sverige. Han jobbar bland annat med att göra angio och PCI, och håller på att lära sig göra valvotomier av Tomas K. Det märktes att Mebratu tyckte det var kul att ha med Peter och Stella på ronden och höra hur de tänkte runt patienterna. De var ense om behandlingarna, dock så finns ju inte alla möjligheter i Etiopien som vi så lätt kan nyttja här hos oss. Man kan inte besluta om by-passkirurgi, klaffbyten eller att en pacemaker behövs och sedan göra ingreppet nästa dag. Finns möjligheten att ens göra ingreppet? Har patienten ekonomin att betala för den vård som han/hon skulle behöva? Kontrasten är stor mellan Sverige och Etiopien i de här lägena.


Angiolabbet på Addis Cardiac Hospital. Fotot är från en tidigare resa så det är Ingela som står bredvid Mebratu.

På Addis Cardiac har man i vanliga fall undervisande ronder så att sköterskorna hela tiden ska vara i en lärande miljö. De kan rent av få läxa till nästkommande dag då de ska ha läst på om något specifikt och sedan redovisa det för de andra på ronden.

På eftermiddagen hade vi bestämt träff med en av Girums vänner som är läkare på Black Lion Hospital. Ni kanske kommer ihåg att jag berättat om det från tidigare resor? Black Lion är största offentliga sjukhuset i Addis (tror i Etiopien). De gånger jag varit där har det rått ett ständigt halvkaos med  patienter och anhöriga både inne på sjukhuset och i området omkring. Vi var på akuten, där lukten var kväljande (iallafall för mig), en blandning av urin, avföring, kräkningar och infekterade sår. Patienter låg på sängar, britsar, och golv i väntan på vårdplats eller hemgång, här stannade de ofta i ett dygn innan de fick komma vidare till en avdelning. Som jag uppfattade det blev många patienter även färdigbehandlade på akuten.

 
Innergården vid akutmottagningen på Black Lion Hospital.

 
Läkaren som visade oss jobbade själv på ICU (Intensive Care Unit) och där visade han oss också runt. Han hade också ett andra jobb på kvällstid för det är inte så lätt att försörja sig och familjen på en statlig lön. På hela sjukhuset finns det fyra respiratorer! Blir man den femte i behov av respirator så tyvärr, inget att göra, om du inte har pengar och kan betala för privat vård. Smaka på den ni!!!


Intensivvårdsavdelningen på Black Lion.

 
Korridor på Black Lion Hospital. Du får kanske en uppfattning om standarden på huset. 

söndag 7 oktober 2012

Torsdag 20 september; första dagen i Addis

Vi landade i Addis strax efter midnatt och blev hämtade av Mibrati och Etetu som driver Biruks B&B som vi skulle bo på. Det första som slog oss när vi klev ut från flygplatsen (Bole) var kylan, Addis hade inte fått upp värmen efter regnperioden. Huttrade tog vi oss igenom  första natten på Biruks, det finns inga element i rummen utan man lever med den värme som vädret beslutar sig för att det är.


Klockan tio åt vi frukost och till min glädje såg jag att det var Sanu som serverade den. Sanu är en tjej som även jobbade på Biruks när jag bodde där i maj och vi blev vänner även om hennes engelska är bristfällig. Det som är roligt med henne är att hon alltid är så glad, tjänsvillig och gärna lär ut amharik. Dessutom är hon är väldigt fnittrig. Underbar tjej!


Efter frukost tog vi promenad till Addis Cardiac Hospital, der är sjukhuset där Girum, Nunu, Mesret och Lula jobbar. Glatt hälsade vi på alla, drack kaffe och kikade runt lite. Etiopier är väldigt generösa och bjuder gärna på fika när man träffas, kaffet är oftast väldigt gott, kommer i små koppar och är starkt. Om det är en tradtionell kaffeceremoni så rostas bönorna över en liten eld, kokas i en särskild kanna och serveras med osaltade popcorn.

 

Peter gillar ju benbitar;) så det var självklart att vi skulle åka till Nationalmuseum och titta på Lucy. Fast jag tror faktiskt inte att det verkligen är Lucy som ligger där i montern utan att amerikanerna har "lånat" henne ett tag så man får nöja sig med att se plastkopior av skelettet. Lucy hittades i Etiopien 1974 och heter Australopithecus afarensis, om man avrundar lite så är hon runt tre miljoner år gammal. Anledningen att hon kallas Lucy sägs vara att Beatleslåten "Lucy in the sky with diamonds" spelades när hon hittades.

 På kvällen åt vi med Girum och Maruf på Yod Abyssinia. Där serveras traditionell etiopisk mat och det finns livemusik och dansare, jättekul att se. Den mest traditionella maträtten i Etopien är injera, det är ett pannkaksliknande bröd som är bakat på sädesslaget teff (järnrikt och glutenfritt) och det smakar lite som surdegsbröd. På brödet lägger man sedan olika röror med kött och grönsaker och äter maten med högerhanden, ofta hela sällskapet från samma stora tallrik. Injera äts dagligen av etiopierna och om det blir rester över gör man ofta en pyttipanna dagen efter då man skär brödet i småbitar och steker med äggröra.

torsdag 4 oktober 2012

Hemma igen.

Hallå där allihopa, för jag har förstått att ni är några som läser den här bloggen. Eller försöker läsa den för det har ju inte funnits något att läsa på hela tiden som jag varit just där bloggen antyder att jag ska vara; i Addis Abeba. Jodå, internet har fungerat bra på Biruks B&B (iallafall de två gånger jag testat) men problemet har varit att datorn jag lånat inte har velat funka ihop med bloggen...den har vägrat godta några komandon över huvudtaget. Ska försöka kompensera nu. Känns svårt att veta vart jag ska börja dock. "Från början" brukar ju vara ett gott råd så jag kör väl på det. Resan till Addis får bli början därmed.

Jaha, tänker du kanske nu för vad finns att berätta om en resa till Addis? En hel del om man har med Peter som hade ett tillfälligt rosa pass att resa på. Reglerna för att komma in i Etiopien är att man har ett pass som är giltigt sex månader efter inresedatumet, fråga mig inte varför för jag har ingen aning om anledningen, och tillfälliga pass är inte heller populära där = räknas inte som giltigt. Strulet började redan på Arlanda, vi skulle flyga över Istanbul och byta plan där och tjejen i incheckningen kunde inte ge Peter boardingpass för hela resan utan bara till Istanbul. Nåväl, tänke vi då får vi väl säga hej då i Istanbul isåfall om det kniper. Väl på Istanbuls flygplats så hade Stella via bekant och Etiopiska ambassaden i Stockoholm ordnat med någon typ av dokument som skulle få Peter in i Etiopien, då dök nästa aber upp som gubben i låda; det fanns ingen fax på Istanbuls flygplats som fungerade, d.v.s. inget dokument från ambasaden kunde skickas över. Stella och Peter togs under tiden mellan flygen runt på flygplatsen och fick slutligen tag på Atila som kunde greja till att Peter kom med planet. Varför Peter fick komma med? Tja, Stella sa något om att det fanns många barn i Addis Abeba som var sjuka och kunde dö och att Peter var läkare, båda sanningar som hon nämnde var för sig och som Atila tolkade som sammanhängande, alltså att deras liv hängde Peter. Vid visumkontoret på Bole Airport i Addis blev det stopp igen för visumfixarmannen sa att rosa pass  skrev han inte in några visum i! Dock gjorde visumfixartjejen det två stolar bort det, kraken var helt förbi av trötthet (vi landade efter midnatt) så hon tittade inte ordentligt på passet utan klistrade bara in visumet. Så vi kom fram ordentligt allihopa och Lena, Karin och jag som inte var så involverade i allt fixade fick ju en suverän historia att berätta.

 Det får faktiskt bli allt för idag för jag ska ta hand om mina jättesnygga, lätt infekterade loppbett som jag har på magen och ryggen.Färgskalan på betten sträcker sig från rosa till mörk lila och alla har en liten svart passade prick i mitten. Lopporna bodde i min madrass och när jag råkade snurra runt i sängen en natt gled lakanet undan och på de områden av min kropp som kom i direktkontakt med madrasssen passade lopporna på att mumsa på mig. Eller jag tror iallafall att det är loppor kan ju kanske vara löss eller något annat lite mer exotiskt djur som trivs i etiopiska madrasser.

Jo, ett sak till: jag har haft en så bra resa och med ett helt otroligt sällskap som varit trevligt, lättsamt, seriöst, generöst, positivt....och massa mer.




Peter utanför Black Lion Hospital. Så här såg vi honom ofta, med kameran i högsta hugg. Ser framemot att se hans bilder. Ryktet säger att han har ett par hundra bilder ute på Facebook.



Första kvällen i Addis var vi ute med Girum (på bilden) och Maruf. Fotot tog jag under ett av strömavbrotten på restaurangen där vi åt.
 

 
Sista dagen. Det är Cornelia och jag som äter lunch (injera) tillsammans med Bekele, Girum och Mbrato. Spana in killen till höger, han i grönt som står upp, om du hör hemma på kardiologiska kliniken på USÖ så känns han nog igen.


tisdag 18 september 2012

En sista tanke innan avresa.

Klockan är 05:32 och jag dricker kaffe vid köksbordet, fick för mig att jag skulle skriva ett par rader innan jag far. Sista inlägget med å, ä och ö på ett tag.

Allt är packat och om dryga timmen ska jag möta L vid Södra station, K och P (om han hittat tågbiljetterna;)) går på vid Centralen och S i Västerås. Så lyfter flyget från Arlanda runt 12.30, byte i Istanbul och sedan raka vägen till Addis. Vi landar strax efter midnattoch då blir vi hämtade av någon från Biruk´s Bed and Breakfast där vi ska bo. Om någon är nyfiken på vårt boende så kika på deras hemsida; www.birukband.com . Jag bodde där när jag var i Addis i maj, jättetrevligt.

Vad vi ska göra när i Addis vet jag fortfarande inte mer om. Maruf och Girum, som ju jobbar på varsit av de sjukhusen vi har kontakt med, ska fixa till det åt oss hävdas det, och då litar jag på det. Lula frågade igår hur vi ska ta oss runt i Addis, "Med Lada", sa jag (Lada = taxi för alla taxibilar i Addis är av märket Lada och är målade i knallblå färg). Det var inte fungerande hävdade Lula för vi skulle inte få plats fem personer i en bil och att hitta två samtidigt var inte att lita på och så var det något annat också som inte var fungerande (ibland är hon mer svensk än mig;)). Nåväl, hon hade träffat Fikru i helgen, som bossar över Addis Cardiac så han hade sagt att vi skulle ha en minibuss och chafför till vårt förfogande, gissar att det kommer från sjukhuset. Det ordnar sig ju alltid.

Frågade Thomas Ke igår om jag skulle ta med något till Addis. Men till min förvåning svarar han att han själv ska dit och göra TAVI (heter det så?) om ett par veckor, så  nu har han och jag en date på angiolabbet på Addis Cardiac tisdag 2 september. Ska bli så himla kul att se, ja ok Thomas det ska bli ganska kul att se dig också.

Nu ska jag lägga sista handen vid packningen innan jag går till bussen. Ha det så bra hörrni och jag lovar att skriva så fort det sammanfaller att jag har tid och internet funkar. Och ni, ta hand lite extra om Lula när jag är borta så är ni snälla. Kram