Rapport från Addis, del tre.

Det finns bara ett hålslag på hela ICU (IntensiveCareUnit) på Addis International Hospital. Journaler förs i pärmar liknande våra och pappren kommer ohålade. Nu är det inte bara så att hålslaget är ett till antalet, dessutom är det bara en av ”hålgörarna” som funkar. Gnäller man över detta? Nej, inte över just något för det leder ingenstans, man löser problemet på det sätt som är möjligt. Den här gången genom att rita ut var hålen ska vara och sedan göra ett i taget.

Gummihandskar finns det gott om, och det har också lett till att de används till annat. Jag har lärt mig att de funkar bra som stasband och även som upphängningsanordning för dropp. Däremot ska man inte lita på att handskarna är hela så innan sköterskorna tar på sig handskarna har de en procedur som är imponerande snabb där de fyller handsken med luft, snurrar den och kollar att den är hel.

På avdelningen finns EN rulle med hudtejp, tejpen används mest för att fästa infarter. Liknande klister har jag aldrig sett, det klibbigaste man kan tänka sig. Hudvänlig? Nej, någon sådan hade de inte hört talas om. Utslag av klistret? Ja, det är möjligt att det förekommer, men ibland får man välja; infart och klåda, eller ingen infart. Något annat jag undrar över?

Pennor måste personalen köpa själva, alla har inte varsin penna utan lånar av varandra. Jag köpte med pennor i masspack, och det blev som julafton bland tjejerna när de skulle välja vilken färg som var finast på höljet. När jag var där kom en företagsrepresentant och pratade om något läkemedel, han hade med sig EN reklampenna och gav till läkaren.

Whiteboardpennor går just nu inte att köpa i Etiopien. Dock fanns det en gång i tiden för whiteboardtavlor finns på flera ställen. Jubel utbröt när jag hade med fyra pennor till varje sjukhus, som en gåva från oss på kardiologen.

PVK får sitta kvar så länge de fungerar. De spolas i stort sett aldrig inte ens när det getts läkemedel i dem, eller när de sätts. Jag frågar om tromboflebiter, men ingen vet att det förekommer. Jag tror de tycker jag hakar upp mig på småsaker, patienterna som kommer hit får kanske livet räddat, vem klagar då över lite lokal smärta i armen?

Jag fick höra en berättelse om en patient som fått en ny klaff och stod på livslång Waranbehandling, mannen bodde flera mil från Addis och det beslutades att han skulle ta PK-prover i hemstaden och att han sedan skulle komma till Addis var tredje månad för extra kontroll. Mannens PK låg hela tiden lågt och doserna med Waran var höga. Så fick sjukhuset veta en dag att mannen hade dött; han hade börjat spontanblöda. Anledning? Waranet han först köpt var tillverkat i Indien och hade inte mycket verksam substans, men när han hämtat ut Waran andra gången hade det varit en annan tillverkare som hade mer warfarin i tabletterna. Han kunde ju inte veta det utan fortsatte ta de höga ordinerade doserna Waran.

På lördagen åkte Maruf och jag till Nazret, en stad ca tio mil utanför Addis, Maruf är inbjuden av AstraZeneca för att prata om blodfetter och läkemedel. Jag tänker; vilken läkare vill tillbringa en lördagskväll på en föreläsning? Många visar det sig, för det dyker upp runt 30 stycken på hotellets konferensrum. Strömmen försvinner mitt i föreläsningen och det blir kolmörkt i lokalen, här är det inget konstigt utan man lutar sig tillbaka och väntar på vad som ska hända, någon undrar ”har de reservkraftverk?” och jodå efter en kort stund dundrar det diseldrivna igång. Mannen bredvid mig är internmedicinare och förklarar att hans arbetssituation är lite pressad just nu, han tycker att det är mycket med åtta miljoner människor i upptagningsområde. Vad ska man säga?

Nu skulle jag kunna bli filosofisk och moralisk, men jag låter bli. Blickarna in i vardagslivet jag mötte i Addis får stå för sig själva.