Det är första dagen på International hospital, jag försöker ta del i vården på ICU (Intensive care unit), det går inte så bra. All personal är jättetrevlig, men sköterskorna lämnar mig mest sittande på expeditionen som att de är rädda att störa mig. Jag som vill bli störd! Efter en stund kommer headnurse Gigi och undrar vad jag gör. ”Just inget”, svara jag. Då härsknar Gigi till och ryter ”Sätt henne i arbete, behandla henne som en av er!”, och äntligen slutas det med det som jag upplever som särbehandling.
Headnurse Gigi närmar sig nog 60 år och har bland annat jobbat i Holland och Israel på barnsjukhus. Gigi är en rar kvinna med mycket humor men hon har också mycket respekt med sig, ingen av de andra sköterskorna kallar henne vid smeknamnet. Jag har varit hemma och hälsat på hos henne och hennes man som är pensionerad bankman, de bor i en fin villa mitt i Addis.
Ute på avdelningen väcker jag uppmärksamhet bland patienter och anhöriga, helst vill jag bara flyta in i omgivningen och vara som alla andra, men det går inte att komma ifrån fakta; jag är vit och det är jag ensam om här. Jag väljer att ha en lite tillbakadragen plats bakom sköterskorna och ta efter deras sätt att jobba, men det är inte lätt för jag är van vid ett helt annat arbetssätt. Här är man effektiv, småpratar just inte alls, frågar inte hur det är, ser inte den enskilde patienten på ett sätt som jag är van vid utan mäter välmående i puls, blodtryck, temp och andning. Jag får en tillsägelse av en sköterska; ”Annalena ta inte så mycket i patienterna och om du ska ta i dem så var snäll och bär handskar”, och jag som bara har rättat till ett skrynkligt nattlinne och hållit en orolig dams hand. Givetvis skulle jag ha frågat varför, men min förvåning gjorde mig stum, det mest troliga är att anledningen är hygienisk för det är väldigt ont om handsprit.
Handspriten är blå och fylls på i en gammal vattenflaska av plast, det finns en på hela avdelningen. Innan ronden görs en lite skål i ordning med bomullstussar som det hälls lite sprit över och efter varje patientkontakt torkas händerna av med en tuss. Till eftermiddagens arbete tar jag med min egna lilla spritflaska och har i fickan. Låt spriten flöda!
Jag tar blodtryck, sätter infarter, hänger dropp, ger läkemedel och sätter katetrar. Omvårdnadsarbete och mat till patienterna sköter anhöriga om. De få fall när patienten inte har anhörig hjälper vårdpersonalen till, för det mesta någon av de två undersköterskorna. Mat går att beställa i kafeterian på sjukhusområdet, menyn varierar beroende på vad som finns att få tag på. Basen är alltid ris eller pasta och med tillägg av grönsaker och ibland sås baserad på tomat. Patienterna har sina privata kläder, men sjukhuset håller med lakan som är i jordens alla färger; rosa underlakan, blåblommigt påslakan och gult örngott. När vi ska bädda rent i ett rum följer jag med den manliga undersköterskan och ska hjälpa till, men han blir lätt förtvivlad över att jag ska bädda sängar. Jag förklarar att om jag inte har något att göra så tänker jag inte sitta och stirra utan givetvis hjälpa till och när jag säger ”så jobbar vi i Sverige på sjukhuset”, köper han mitt resonemang men med viss tveksamhet.
Jag pratar med Maruf om att jag tycker mig se arbete som läkarna utför men som skulle kunna föras över på sjuksköterskor, som att följa sviktpatienter till exempel. Jo, argumenterar jag för då skulle läkarna få tid över till annat och sköterskorna få mer ansvar och känna att de har ett roligare jobb. Han skrattar och svarar att jag är ilandsnaiv, slut på samtalet.
När jag jobbat klart vid lunch på lördagen säger Gigi att hon kan ge mig jobb på ICU om jag vill. Med ett leende tackar jag nej, känner att jag gärna kommer tillbaka igen men att stanna kvar här på heltid är nog inget för mig. Tror inte att jag skulle vara nöjd med lönen heller som är cirka 1000 svenska kronor i månaden och även om omkostnaderna i Addis är lägre än här så räcker det inte att leva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar