Andra dagen.

Ok, gissar att jag ska fortsätta med dag två nu.

Det är ju två sjukhus som vi har kontakt med i Addis; Addis Cardiac Hospital och International Cardiac Hospital. Vi var och hälsade på på båda sjukhusen när vi var där. Dag två åkte vi till Addis Cardiac och var med på ronden, gick runt och kikade lite och pratade med alla trevlig människor som jobbar där. Det var lugnt på sjukhuset, de har ju sina lugna dagar och stressade dagar precis som vi har. Dessutom var vi där strax före det var dags att fira Meskel och då vill de flesta hålla sig hemma (kan vi kankse också känna igen, vi som är i branchen).

 

Addis Cardiac Hospital, jo det är runt. I Addis är det inte så många gator som har namn så om du tar en taxi får du försöka förklara ungefär vart du ska genom att beskriva något närliggande eller så. Till Addis Caridac kommer man oftast om man säger "Close to Bole, the round hospital".

 

Vi rondade med Mebratu, en läkare som lärt sig kardiologi i Sverige. Han jobbar bland annat med att göra angio och PCI, och håller på att lära sig göra valvotomier av Tomas K. Det märktes att Mebratu tyckte det var kul att ha med Peter och Stella på ronden och höra hur de tänkte runt patienterna. De var ense om behandlingarna, dock så finns ju inte alla möjligheter i Etiopien som vi så lätt kan nyttja här hos oss. Man kan inte besluta om by-passkirurgi, klaffbyten eller att en pacemaker behövs och sedan göra ingreppet nästa dag. Finns möjligheten att ens göra ingreppet? Har patienten ekonomin att betala för den vård som han/hon skulle behöva? Kontrasten är stor mellan Sverige och Etiopien i de här lägena.

Angiolabbet på Addis Cardiac Hospital. Fotot är från en tidigare resa så det är Ingela som står bredvid Mebratu.

På Addis Cardiac har man i vanliga fall undervisande ronder så att sköterskorna hela tiden ska vara i en lärande miljö. De kan rent av få läxa till nästkommande dag då de ska ha läst på om något specifikt och sedan redovisa det för de andra på ronden.

På eftermiddagen hade vi bestämt träff med en av Girums vänner som är läkare på Black Lion Hospital. Ni kanske kommer ihåg att jag berättat om det från tidigare resor? Black Lion är största offentliga sjukhuset i Addis (tror i Etiopien). De gånger jag varit där har det rått ett ständigt halvkaos med  patienter och anhöriga både inne på sjukhuset och i området omkring. Vi var på akuten, där lukten var kväljande (iallafall för mig), en blandning av urin, avföring, kräkningar och infekterade sår. Patienter låg på sängar, britsar, och golv i väntan på vårdplats eller hemgång, här stannade de ofta i ett dygn innan de fick komma vidare till en avdelning. Som jag uppfattade det blev många patienter även färdigbehandlade på akuten.

 

Innergården vid akutmottagningen på Black Lion Hospital.

 

Läkaren som visade oss jobbade själv på ICU (Intensive Care Unit) och där visade han oss också runt. Han hade också ett andra jobb på kvällstid för det är inte så lätt att försörja sig och familjen på en statlig lön. På hela sjukhuset finns det fyra respiratorer! Blir man den femte i behov av respirator så tyvärr, inget att göra, om du inte har pengar och kan betala för privat vård. Smaka på den ni!!!

Intensivvårdsavdelningen på Black Lion.

 

Korridor på Black Lion Hospital. Du får kanske en uppfattning om standarden på huset. 

Torsdag 20 september; första dagen i Addis

Vi landade i Addis strax efter midnatt och blev hämtade av Mibrati och Etetu som driver Biruks B&B som vi skulle bo på. Det första som slog oss när vi klev ut från flygplatsen (Bole) var kylan, Addis hade inte fått upp värmen efter regnperioden. Huttrade tog vi oss igenom  första natten på Biruks, det finns inga element i rummen utan man lever med den värme som vädret beslutar sig för att det är.

Klockan tio åt vi frukost och till min glädje såg jag att det var Sanu som serverade den. Sanu är en tjej som även jobbade på Biruks när jag bodde där i maj och vi blev vänner även om hennes engelska är bristfällig. Det som är roligt med henne är att hon alltid är så glad, tjänsvillig och gärna lär ut amharik. Dessutom är hon är väldigt fnittrig. Underbar tjej!

Efter frukost tog vi promenad till Addis Cardiac Hospital, der är sjukhuset där Girum, Nunu, Mesret och Lula jobbar. Glatt hälsade vi på alla, drack kaffe och kikade runt lite. Etiopier är väldigt generösa och bjuder gärna på fika när man träffas, kaffet är oftast väldigt gott, kommer i små koppar och är starkt. Om det är en tradtionell kaffeceremoni så rostas bönorna över en liten eld, kokas i en särskild kanna och serveras med osaltade popcorn.

 

Peter gillar ju benbitar;) så det var självklart att vi skulle åka till Nationalmuseum och titta på Lucy. Fast jag tror faktiskt inte att det verkligen är Lucy som ligger där i montern utan att amerikanerna har "lånat" henne ett tag så man får nöja sig med att se plastkopior av skelettet. Lucy hittades i Etiopien 1974 och heter Australopithecus afarensis, om man avrundar lite så är hon runt tre miljoner år gammal. Anledningen att hon kallas Lucy sägs vara att Beatleslåten "Lucy in the sky with diamonds" spelades när hon hittades.

 På kvällen åt vi med Girum och Maruf på Yod Abyssinia. Där serveras traditionell etiopisk mat och det finns livemusik och dansare, jättekul att se. Den mest traditionella maträtten i Etopien är injera, det är ett pannkaksliknande bröd som är bakat på sädesslaget teff (järnrikt och glutenfritt) och det smakar lite som surdegsbröd. På brödet lägger man sedan olika röror med kött och grönsaker och äter maten med högerhanden, ofta hela sällskapet från samma stora tallrik. Injera äts dagligen av etiopierna och om det blir rester över gör man ofta en pyttipanna dagen efter då man skär brödet i småbitar och steker med äggröra.

Hemma igen.

Hallå där allihopa, för jag har förstått att ni är några som läser den här bloggen. Eller försöker läsa den för det har ju inte funnits något att läsa på hela tiden som jag varit just där bloggen antyder att jag ska vara; i Addis Abeba. Jodå, internet har fungerat bra på Biruks B&B (iallafall de två gånger jag testat) men problemet har varit att datorn jag lånat inte har velat funka ihop med bloggen...den har vägrat godta några komandon över huvudtaget. Ska försöka kompensera nu. Känns svårt att veta vart jag ska börja dock. "Från början" brukar ju vara ett gott råd så jag kör väl på det. Resan till Addis får bli början därmed.

Jaha, tänker du kanske nu för vad finns att berätta om en resa till Addis? En hel del om man har med Peter som hade ett tillfälligt rosa pass att resa på. Reglerna för att komma in i Etiopien är att man har ett pass som är giltigt sex månader efter inresedatumet, fråga mig inte varför för jag har ingen aning om anledningen, och tillfälliga pass är inte heller populära där = räknas inte som giltigt. Strulet började redan på Arlanda, vi skulle flyga över Istanbul och byta plan där och tjejen i incheckningen kunde inte ge Peter boardingpass för hela resan utan bara till Istanbul. Nåväl, tänke vi då får vi väl säga hej då i Istanbul isåfall om det kniper. Väl på Istanbuls flygplats så hade Stella via bekant och Etiopiska ambassaden i Stockoholm ordnat med någon typ av dokument som skulle få Peter in i Etiopien, då dök nästa aber upp som gubben i låda; det fanns ingen fax på Istanbuls flygplats som fungerade, d.v.s. inget dokument från ambasaden kunde skickas över. Stella och Peter togs under tiden mellan flygen runt på flygplatsen och fick slutligen tag på Atila som kunde greja till att Peter kom med planet. Varför Peter fick komma med? Tja, Stella sa något om att det fanns många barn i Addis Abeba som var sjuka och kunde dö och att Peter var läkare, båda sanningar som hon nämnde var för sig och som Atila tolkade som sammanhängande, alltså att deras liv hängde Peter. Vid visumkontoret på Bole Airport i Addis blev det stopp igen för visumfixarmannen sa att rosa pass  skrev han inte in några visum i! Dock gjorde visumfixartjejen det två stolar bort det, kraken var helt förbi av trötthet (vi landade efter midnatt) så hon tittade inte ordentligt på passet utan klistrade bara in visumet. Så vi kom fram ordentligt allihopa och Lena, Karin och jag som inte var så involverade i allt fixade fick ju en suverän historia att berätta.

 Det får faktiskt bli allt för idag för jag ska ta hand om mina jättesnygga, lätt infekterade loppbett som jag har på magen och ryggen.Färgskalan på betten sträcker sig från rosa till mörk lila och alla har en liten svart passade prick i mitten. Lopporna bodde i min madrass och när jag råkade snurra runt i sängen en natt gled lakanet undan och på de områden av min kropp som kom i direktkontakt med madrasssen passade lopporna på att mumsa på mig. Eller jag tror iallafall att det är loppor kan ju kanske vara löss eller något annat lite mer exotiskt djur som trivs i etiopiska madrasser.

Jo, ett sak till: jag har haft en så bra resa och med ett helt otroligt sällskap som varit trevligt, lättsamt, seriöst, generöst, positivt....och massa mer.

Peter utanför Black Lion Hospital. Så här såg vi honom ofta, med kameran i högsta hugg. Ser framemot att se hans bilder. Ryktet säger att han har ett par hundra bilder ute på Facebook.

Första kvällen i Addis var vi ute med Girum (på bilden) och Maruf. Fotot tog jag under ett av strömavbrotten på restaurangen där vi åt.

 



 

Sista dagen. Det är Cornelia och jag som äter lunch (injera) tillsammans med Bekele, Girum och Mbrato. Spana in killen till höger, han i grönt som står upp, om du hör hemma på kardiologiska kliniken på USÖ så känns han nog igen.