Andra dagen.

Ok, gissar att jag ska fortsätta med dag två nu.

Det är ju två sjukhus som vi har kontakt med i Addis; Addis Cardiac Hospital och International Cardiac Hospital. Vi var och hälsade på på båda sjukhusen när vi var där. Dag två åkte vi till Addis Cardiac och var med på ronden, gick runt och kikade lite och pratade med alla trevlig människor som jobbar där. Det var lugnt på sjukhuset, de har ju sina lugna dagar och stressade dagar precis som vi har. Dessutom var vi där strax före det var dags att fira Meskel och då vill de flesta hålla sig hemma (kan vi kankse också känna igen, vi som är i branchen).

 

Addis Cardiac Hospital, jo det är runt. I Addis är det inte så många gator som har namn så om du tar en taxi får du försöka förklara ungefär vart du ska genom att beskriva något närliggande eller så. Till Addis Caridac kommer man oftast om man säger "Close to Bole, the round hospital".

 

Vi rondade med Mebratu, en läkare som lärt sig kardiologi i Sverige. Han jobbar bland annat med att göra angio och PCI, och håller på att lära sig göra valvotomier av Tomas K. Det märktes att Mebratu tyckte det var kul att ha med Peter och Stella på ronden och höra hur de tänkte runt patienterna. De var ense om behandlingarna, dock så finns ju inte alla möjligheter i Etiopien som vi så lätt kan nyttja här hos oss. Man kan inte besluta om by-passkirurgi, klaffbyten eller att en pacemaker behövs och sedan göra ingreppet nästa dag. Finns möjligheten att ens göra ingreppet? Har patienten ekonomin att betala för den vård som han/hon skulle behöva? Kontrasten är stor mellan Sverige och Etiopien i de här lägena.

Angiolabbet på Addis Cardiac Hospital. Fotot är från en tidigare resa så det är Ingela som står bredvid Mebratu.

På Addis Cardiac har man i vanliga fall undervisande ronder så att sköterskorna hela tiden ska vara i en lärande miljö. De kan rent av få läxa till nästkommande dag då de ska ha läst på om något specifikt och sedan redovisa det för de andra på ronden.

På eftermiddagen hade vi bestämt träff med en av Girums vänner som är läkare på Black Lion Hospital. Ni kanske kommer ihåg att jag berättat om det från tidigare resor? Black Lion är största offentliga sjukhuset i Addis (tror i Etiopien). De gånger jag varit där har det rått ett ständigt halvkaos med  patienter och anhöriga både inne på sjukhuset och i området omkring. Vi var på akuten, där lukten var kväljande (iallafall för mig), en blandning av urin, avföring, kräkningar och infekterade sår. Patienter låg på sängar, britsar, och golv i väntan på vårdplats eller hemgång, här stannade de ofta i ett dygn innan de fick komma vidare till en avdelning. Som jag uppfattade det blev många patienter även färdigbehandlade på akuten.

 

Innergården vid akutmottagningen på Black Lion Hospital.

 

Läkaren som visade oss jobbade själv på ICU (Intensive Care Unit) och där visade han oss också runt. Han hade också ett andra jobb på kvällstid för det är inte så lätt att försörja sig och familjen på en statlig lön. På hela sjukhuset finns det fyra respiratorer! Blir man den femte i behov av respirator så tyvärr, inget att göra, om du inte har pengar och kan betala för privat vård. Smaka på den ni!!!

Intensivvårdsavdelningen på Black Lion.

 

Korridor på Black Lion Hospital. Du får kanske en uppfattning om standarden på huset. 

Torsdag 20 september; första dagen i Addis

Vi landade i Addis strax efter midnatt och blev hämtade av Mibrati och Etetu som driver Biruks B&B som vi skulle bo på. Det första som slog oss när vi klev ut från flygplatsen (Bole) var kylan, Addis hade inte fått upp värmen efter regnperioden. Huttrade tog vi oss igenom  första natten på Biruks, det finns inga element i rummen utan man lever med den värme som vädret beslutar sig för att det är.

Klockan tio åt vi frukost och till min glädje såg jag att det var Sanu som serverade den. Sanu är en tjej som även jobbade på Biruks när jag bodde där i maj och vi blev vänner även om hennes engelska är bristfällig. Det som är roligt med henne är att hon alltid är så glad, tjänsvillig och gärna lär ut amharik. Dessutom är hon är väldigt fnittrig. Underbar tjej!

Efter frukost tog vi promenad till Addis Cardiac Hospital, der är sjukhuset där Girum, Nunu, Mesret och Lula jobbar. Glatt hälsade vi på alla, drack kaffe och kikade runt lite. Etiopier är väldigt generösa och bjuder gärna på fika när man träffas, kaffet är oftast väldigt gott, kommer i små koppar och är starkt. Om det är en tradtionell kaffeceremoni så rostas bönorna över en liten eld, kokas i en särskild kanna och serveras med osaltade popcorn.

 

Peter gillar ju benbitar;) så det var självklart att vi skulle åka till Nationalmuseum och titta på Lucy. Fast jag tror faktiskt inte att det verkligen är Lucy som ligger där i montern utan att amerikanerna har "lånat" henne ett tag så man får nöja sig med att se plastkopior av skelettet. Lucy hittades i Etiopien 1974 och heter Australopithecus afarensis, om man avrundar lite så är hon runt tre miljoner år gammal. Anledningen att hon kallas Lucy sägs vara att Beatleslåten "Lucy in the sky with diamonds" spelades när hon hittades.

 På kvällen åt vi med Girum och Maruf på Yod Abyssinia. Där serveras traditionell etiopisk mat och det finns livemusik och dansare, jättekul att se. Den mest traditionella maträtten i Etopien är injera, det är ett pannkaksliknande bröd som är bakat på sädesslaget teff (järnrikt och glutenfritt) och det smakar lite som surdegsbröd. På brödet lägger man sedan olika röror med kött och grönsaker och äter maten med högerhanden, ofta hela sällskapet från samma stora tallrik. Injera äts dagligen av etiopierna och om det blir rester över gör man ofta en pyttipanna dagen efter då man skär brödet i småbitar och steker med äggröra.

Hemma igen.

Hallå där allihopa, för jag har förstått att ni är några som läser den här bloggen. Eller försöker läsa den för det har ju inte funnits något att läsa på hela tiden som jag varit just där bloggen antyder att jag ska vara; i Addis Abeba. Jodå, internet har fungerat bra på Biruks B&B (iallafall de två gånger jag testat) men problemet har varit att datorn jag lånat inte har velat funka ihop med bloggen...den har vägrat godta några komandon över huvudtaget. Ska försöka kompensera nu. Känns svårt att veta vart jag ska börja dock. "Från början" brukar ju vara ett gott råd så jag kör väl på det. Resan till Addis får bli början därmed.

Jaha, tänker du kanske nu för vad finns att berätta om en resa till Addis? En hel del om man har med Peter som hade ett tillfälligt rosa pass att resa på. Reglerna för att komma in i Etiopien är att man har ett pass som är giltigt sex månader efter inresedatumet, fråga mig inte varför för jag har ingen aning om anledningen, och tillfälliga pass är inte heller populära där = räknas inte som giltigt. Strulet började redan på Arlanda, vi skulle flyga över Istanbul och byta plan där och tjejen i incheckningen kunde inte ge Peter boardingpass för hela resan utan bara till Istanbul. Nåväl, tänke vi då får vi väl säga hej då i Istanbul isåfall om det kniper. Väl på Istanbuls flygplats så hade Stella via bekant och Etiopiska ambassaden i Stockoholm ordnat med någon typ av dokument som skulle få Peter in i Etiopien, då dök nästa aber upp som gubben i låda; det fanns ingen fax på Istanbuls flygplats som fungerade, d.v.s. inget dokument från ambasaden kunde skickas över. Stella och Peter togs under tiden mellan flygen runt på flygplatsen och fick slutligen tag på Atila som kunde greja till att Peter kom med planet. Varför Peter fick komma med? Tja, Stella sa något om att det fanns många barn i Addis Abeba som var sjuka och kunde dö och att Peter var läkare, båda sanningar som hon nämnde var för sig och som Atila tolkade som sammanhängande, alltså att deras liv hängde Peter. Vid visumkontoret på Bole Airport i Addis blev det stopp igen för visumfixarmannen sa att rosa pass  skrev han inte in några visum i! Dock gjorde visumfixartjejen det två stolar bort det, kraken var helt förbi av trötthet (vi landade efter midnatt) så hon tittade inte ordentligt på passet utan klistrade bara in visumet. Så vi kom fram ordentligt allihopa och Lena, Karin och jag som inte var så involverade i allt fixade fick ju en suverän historia att berätta.

 Det får faktiskt bli allt för idag för jag ska ta hand om mina jättesnygga, lätt infekterade loppbett som jag har på magen och ryggen.Färgskalan på betten sträcker sig från rosa till mörk lila och alla har en liten svart passade prick i mitten. Lopporna bodde i min madrass och när jag råkade snurra runt i sängen en natt gled lakanet undan och på de områden av min kropp som kom i direktkontakt med madrasssen passade lopporna på att mumsa på mig. Eller jag tror iallafall att det är loppor kan ju kanske vara löss eller något annat lite mer exotiskt djur som trivs i etiopiska madrasser.

Jo, ett sak till: jag har haft en så bra resa och med ett helt otroligt sällskap som varit trevligt, lättsamt, seriöst, generöst, positivt....och massa mer.

Peter utanför Black Lion Hospital. Så här såg vi honom ofta, med kameran i högsta hugg. Ser framemot att se hans bilder. Ryktet säger att han har ett par hundra bilder ute på Facebook.

Första kvällen i Addis var vi ute med Girum (på bilden) och Maruf. Fotot tog jag under ett av strömavbrotten på restaurangen där vi åt.

 



 

Sista dagen. Det är Cornelia och jag som äter lunch (injera) tillsammans med Bekele, Girum och Mbrato. Spana in killen till höger, han i grönt som står upp, om du hör hemma på kardiologiska kliniken på USÖ så känns han nog igen.



En sista tanke innan avresa.

Klockan är 05:32 och jag dricker kaffe vid köksbordet, fick för mig att jag skulle skriva ett par rader innan jag far. Sista inlägget med å, ä och ö på ett tag.

Allt är packat och om dryga timmen ska jag möta L vid Södra station, K och P (om han hittat tågbiljetterna;)) går på vid Centralen och S i Västerås. Så lyfter flyget från Arlanda runt 12.30, byte i Istanbul och sedan raka vägen till Addis. Vi landar strax efter midnattoch då blir vi hämtade av någon från Biruk´s Bed and Breakfast där vi ska bo. Om någon är nyfiken på vårt boende så kika på deras hemsida; www.birukband.com . Jag bodde där när jag var i Addis i maj, jättetrevligt.

Vad vi ska göra när i Addis vet jag fortfarande inte mer om. Maruf och Girum, som ju jobbar på varsit av de sjukhusen vi har kontakt med, ska fixa till det åt oss hävdas det, och då litar jag på det. Lula frågade igår hur vi ska ta oss runt i Addis, "Med Lada", sa jag (Lada = taxi för alla taxibilar i Addis är av märket Lada och är målade i knallblå färg). Det var inte fungerande hävdade Lula för vi skulle inte få plats fem personer i en bil och att hitta två samtidigt var inte att lita på och så var det något annat också som inte var fungerande (ibland är hon mer svensk än mig;)). Nåväl, hon hade träffat Fikru i helgen, som bossar över Addis Cardiac så han hade sagt att vi skulle ha en minibuss och chafför till vårt förfogande, gissar att det kommer från sjukhuset. Det ordnar sig ju alltid.

Frågade Thomas Ke igår om jag skulle ta med något till Addis. Men till min förvåning svarar han att han själv ska dit och göra TAVI (heter det så?) om ett par veckor, så  nu har han och jag en date på angiolabbet på Addis Cardiac tisdag 2 september. Ska bli så himla kul att se, ja ok Thomas det ska bli ganska kul att se dig också.

Nu ska jag lägga sista handen vid packningen innan jag går till bussen. Ha det så bra hörrni och jag lovar att skriva så fort det sammanfaller att jag har tid och internet funkar. Och ni, ta hand lite extra om Lula när jag är borta så är ni snälla. Kram

Vi sticker till Addis

Bara dryga veckan kvar innan vi åker till "nya blomman" Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, fjärde gången för mig, första för Stella, Karin, Peter och Lena.

Senaste veckorna har jag försökt planera vad vi ska göra när, inte helt lätt, eftersom de människor jag ska samordna med bor i Addis och där har man inte riktigt samma syn på planering som vi svenskar har. Detta är på gott och ont, det är lite frustrerande ibland och lite charmigt och livsbejakande ibland, och ganska lärorikt för det ger lite annat perspektiv på tillvaron jag lever här. Maruf, som är min Addisbästis, brukar skratta åt mig när jag ska fixa till "saker" och påpeka att jag får faktiskt anpasa mig till kulturen jag kommer till. Här i första blogginlägget ska jag försöka berätta VAD vi ska göra, men NÄR det får jag återkomma till...troligen i retrospektiv.

Kardiologiska kliniken på USÖ, alltså vi allihopa, har ju utbyte med två sjukhus i Addis; Addis Cardiac Hospital där Nunu, Lula och Girum jobbar och International Hospital där Maruf jobbar (efter jul får ni nog lära känna Dereje också som ska komma och lära sig göra angio). Till båda dessa sjukusen ska vi givetvis! Karin hoppas på lite aktion på angiolabb på Cardiac, men jag har förvarnat henne om att det funkar inte riktgit så i Addis. När jag var där sist skulle jag och Nunu träffas en dag efter jobbet, men hon blev kvar på sjukhuset för de fick in en akut ST-höjning. Dagen frågade jag hur det gått, "jo, bra" svarade hon och berättade. De hade startat angion och sett att mannen hade en förtätning som de skulle kunna stenta, men innan de kunde göra det måste de prata med anhöriga som väntade utanför, för de måste ju gå med på det och känna att det var ok att betala, det tyckte de och mannen klarade sig fint.....Hmmm, lite olika verkligheter vi lever i. Och nu är ju vi  dessutom snabbast i Sverige  på att få in patienterna till angiobordet, eller hur var det nu?

Fistula sjukhuset är självklart också. Kommer ni ihåg det? Ingela, Usama och jag berättade om det på klinikdagarna förra året, där de hjälper omskurna kvinnor med operationer och även försöker ge dem värdighet, självkänsla och lite utbildning på vägen. Ett fantastiskt ställe! Sisay heter tjejen som ordnar med vårt besök där och jag frågade om hon ville att vi skulle ta med något, och de saknade garn och pärlor, som de har att göra olika arbeten med och säljer, som de julklapparna en del av er fick ifjol.

P och S kommer lämna mig, K och L i Addis de sista dagarna. De har tagit semester och ska åka och titta på ett jättestort hål i marken;) De ska till Rift Valley och jag är lite elak när jag säger att det är ett hål i marken för det är inte riktigt sant; det är en spricka mellan arabiska- och afrikanska kontinentplattorna och den sträcker sig genom östafrika (ända från Syrien tror jag) ned till Mozambique. Anledningen till att jag retas är att jag sett den, på flera platser i Afrika och även om jag inte är så intresserad, så är den maffig och det sägs ju att det är härifrån som vi härstammar (Lucy). Nog...

K, L och jag ska då åka till vårdcentralen i Kibet, cirka tio mil söder om Addis, och titta (tredje gången jag är där). Det är Barnfonden som hjälper oss att fixa detta eftersom vi också ska hälsa på mitt fadderbarn Sofia. Det är så roligt att komma tillbaks till samma plats och se vad som händer, för det sker en utveckling i den lilla byn hela tiden. När jag var där för ett år sedan höll de på att bygga ett separat hus för förlossningar och vaccination av barnen, ska bli roligt att se om det har blivit klart. Skolorna i Kibet är också kända i flera delar av Afrika för att de har lyckats få så  många flickor att gå i skolan, och dessutom fullfölja sin skolgång. De jobbar stenhårt med information och försöker få bukt med missuppfattningar runt menstruationer, könsroller och annat. Måste få göra lite reklam för Barnfonden och deras insatser för jag blir imponerad av vad de kan göra med det som känns som småsummor för mig.

Nog för denna gång, men sist en bild. Det är min resväska som ska med till Addis. I den är,  jo ni ser rätt, en Bobbycar (ratten avskruvad) och runt den ska jag sedan packa mina kläder och annat. Bobbycaren är till Lulas (Addisläkaren som är hos oss nu) systerson som är runt året. Lula var med när han kom till världen genom kejsarsnitt och han kallar henne "mama", han saknar henne och letar efter henne där hemma. Inte kan jag säga nej till att ta med bilen då....Och tack Camilla (på kranskärl) för att du gav bort bilen. Kan lova att du kommer göra ett barn i Addis obeskrivligt glad.