Health Center i Kibet

En av dagarna i Etiopien åkte vid 15 mil söder ut från Addis till en "by" som heter Kibet. Med hjälp av en Saba, som jobbar för Barnfonden, blev det en otrolig resa ut på lansbyggden. Livet utanför storstaden skiljde sig markant från Addis.


I Kibet fanns ett Health Center, hos oss översatt till vårdcentral, eller distriktsköterskemottagning. Här jobbade tre manliga sjuksköterskor under förhållanden som var svåra att förstå, på en dag kunde de ta emot 200 patienter, de flesta led av malaria, eller magåkommor. De hjälpmedel vi såg att de hade var ett stetoskop, ett mikroskop och en "tratt" föratt lyssna på magarna på gravida kvinnor.

Här pratar Usama med killen som jobbade på labbet. Han hade snabbtester föratt konstatera malaria, men använde dem sällan utan tyckte det var bättre att titta i mikroskop och göra bedömning. Vi undrade om det var svårt att se, men han menade att hans vana var så stor att det inte var något problem.

Det fanns ingen läkare på health centre utan sköterskorna skrev ut recept och patienten gick sedan till det lilla apoteket och hämtade ut. Det som förskrevs mest var antibiotika, och malariamedicin. Medicinerna fick patienten betala själv, men vissa läkemedel var subvensionerade och vissa helt gratis, dit hörde t.ex. preventivmedel. Medicinerna köpte man inte i askar utan styckevis och betalade för just det antal man behövde, eller i vissa fall antar jag, vad man hade råd med.

Det fanns ett rum på mottagningen där förlossningar skedde, och ett rum där mamman och bebisen kunde vila efteråt. Många förlossningar skedde dock hemma, och det var ett svårt arbete att övertyga kvinnorna om att det skulle vara bättre för dem att förlösas på mottagningen istället. Om komplikationer tillstötte skjutsade man kvinnan till sjukhuset i den närmsta staden någon mil bort. Vi hittade en planch som väl talar för sig själv; gå på kontroller under graviditeten och få ett friskare barn.

Rummet där kvinnorna vilade efter förlossningen.


De barn som föddes undernärda kunde få mjölkersättning. Vi hoppades så innerligt när vi såg kvinnan blanda ersättningen att vattnet var rent.

Saba berättade för oss sedan att detta var ett väldigt fattigt område och hälsotillstånden därefter. Sköterskorna som jobbade på mottagningen hade en lön som inte gick att leva på utan troligen hade de även ett andra och kanske tredje jobb föratt kunna försörja sig. Trots det "elände" som vi tyckte att det var fanns ändå en glädje, hjälpsammhet och humor hos människorna vi träffade... Saba menade att många inte kände till något annat och därför inte heller klagade över villkoren de levde under. Så obeskrivligt svårt för mig att förstå, men hon hade kanske rätt. Det vi kunde se var att mörkhyade barn sprang sin väg med skräckblandad förtjusning när de såg mig, Ingela och Uzama; de hade aldrig sett vita människor förr.

Ansikten i Addis

God morgon. Sitter i köket här hemma i Örebro och har precis fått i mig frukosten, rutinerna faller på plats igen..... Jag ska var ärligt och säga att idag har jag lite ont om tid så det får bli ett inlägg med bilder. Funderade lite på tema, och har bestämt mig för människor.

Min familj fotar mycket, alla utom jag, så innan resan fick jag en snabbkurs av Peter, Hanna och Cornelia föratt kunna sköta en systemkamera bra. Får väl anse mig skapligt nöjd, novis som jag är. En del av bilderna är tagna av Ingela och Usama också förståss. Håll till godo.

Jo, tack för allt fint ni sagt om bloggen! Det är så otroligt roligt att ni vill veta mer om vår resa, det gör den ju ännumer värdefull för oss som åkte.

Vattenpipan tas om hand.

Barn i en by strax utanför Addis. De hade undervisning utomhus.

Etiopisk dans och musik.

Femton mil söder om Addis i en liten by sitter de här tjejerna på skolgården och har grupparbete. Med skräckblandad förtjusning från deras sida sökte vi kontakt med dem.

En lite missnöjd min över mitt fotograferande, men stunden efter sprack ansiktet upp i ett stort leende.

Ord saknas. Vilken man!



Utanför Georges kyrka tas vila i skuggan.




Sist, men inte alls minst, en bild på mannen som gjorde vår resa till mycket av det den var; Maruf. Utan minsta tvekan mitt favoritansikte i Addis.

International Cardiac Hospital

Hoppas det är någon kvar därute som fortfarande kikar lite här på bloggen. Här kommer ett inlägg om sjukhuset som Maruf jobbar på, International Cardiac Hospital. Sjukhuset, eller kliniken, har mottagning, ICCU (Intensive Cardiac Care Unit), en "vanlig" avdelning, operation, labb, och apotek.

Så här ser kliniken ut utifrån. När vi kom dit första dagen tyckte vi att det var lite mediokert, men senare skulle vi förstå att det var inte så med Etiopien mått mätt, utan väldigt fint.

Addis är på många sätt kontrasternas stad, så även om huset där kliniken finns är ganska nybyggt betyder inte det att gatan som leder dit är det. Resesättet för oss var oftast taxi, och taxibilarna var alltid av märket Lada och hade varit i rullning sedan sjutiotalet. Låt fantasin skena lite nu.....och när den gjort det så försök att pressa ivägen den en bit till...nu har du nog en skapligt riktig bild framför dig; med en väldigt gropig väg och en liten blå bil som skumpar på den. Just det, Ingela, Usama och Annalena på väg till jobbet en onsdagsmorgon.


Vid infarten till kliniken fanns en väktare som hade koll på vilka som kom dit och han organiserade också parkeringen. Första dagen visste han att vi skulle komma med Maruf så då hade han spärrat av platsen närmast dörren så att vi skulle få parkera där. VIVP = Very Important VårdPersonal.

Kliniken hade en ambulans, eller kanske snarare en bil för liggande transporter. Jag såg att den användes en gång när en patient skulle åka hem.

Det här är väntrummet till mottagningen, oftast var det överfullt. En dag för Maruf såg ungefär ut så här: start med rond på ca 15 patienter, sedan sin egen mottagning med 15 patienter, lunch vid 13-tiden och på eftermiddagen jobbade han med att kontrollera provsvar och undersökningar.

Sköterskeexpeditionen på HIA- en del känns igen härifrån som t.ex. journalpärmar och Midaövervak. Jag vill inte verka inskränkt men en Jesusbild på skåpet över narkotikaklassade läkemedel är väl inte riktgt något som skulle funka hos oss. Vad säger cheferna om TV på expeditionen, där vi kan titta på turkiska såpoperor? Visserligen hade sköterskorna inget fikarum men iallafall.

Av respekt för patienterna tog vi inte kort inne på salarna, men jag bad en kvinna om lov och hon sa att det gick bra. Hon ligger på HIA, vilket betyder att hon har en enkelsal. men jag vet inte vad hon egentligen sökte för. Det som var ovanligt med henne var framförallt att hon var
92 år gammal i ett land där medellivslängden är 53 år. Omvårdnaden sköts oftast av anhöriga, har man inga så hjälper sjuksköterskorna till. Mat ingår inte i vården, utan det tar anhöriga med sig, eller köper i kaffeterian som finns på andra sida innergården.

På bottenvåningen fanns ett akutrum med deffibrilator.

En del undersökningar kunde göras på kliniken; arbetsprov, hjärteko och lungröntgen. Alla undersökningar får patienten betala för själv, precis som läkarbesöken och vårddygn.

Arbetsproven görs på löpband.

En vanlig syn vi hjärtekon är läckande klaffar hos unga, som orsakats av reumatisk feber vilket många haft som barn. Operation? Tja, om du har pengar att betala ingreppet med så visst, men de flesta har det inte.

En stolt röntgenskötare, eller vad jag ska kalla honom. Tre dagar i veckan kom en röntgenläkare till kliniken och tittade på röntgenbilderna som mannen tagit. På ronden tittade de läkarna själva på bilderna och gjorde bedömningar.

Apoteket som finns på sjukhusområdet. Det är öppet dygnet runt, men som synes är det stor skillnad på mängden mediciner mot hur vi har det. Jag blev glatt överraskad över att det inte gick att köpa antibiotika utan recept.

Vi är tillbaka

Hej allihopa.

Det är en lätt resebaksjuk Annalena här. Det blir aldrig riktigt samma sak att sova sittande på ett flygplan som liggande i en säng. Eftersom vi inte kunde visa så mycket bilder från Addis när vi var där så får vi försöka ta igen det nu. Tänkte ta några bilder åt gången och skriva om dem.

Vi hade ju utbildning med sköterskorna på International Cardiac Hospital. Tre förmiddagar var vi där (har säkert redan skrivit om det). Första bilden är när vi har HLR, kvinnan som gör kompressioner är "chefssjuksköterska" och tog hand om oss på ett fantastiskt sätt. Visade runt, fixade kaffe och följde med som guide en eftermiddag. Usama behandlade hon till slut som om han var hennes son, kramade honom och skällde på honom om vart annat.



Här är konferensrummet där vi var. Även om det inte syns så tittar vi på foton från 63:an här. Sköterskorna var väldigt intresserade av hur vi har det, när de såg bilden på vårt läkemedelsrum så tog det ett par förklaringar innan de förstod att det inte var apoteket. De tyckte också att patienternas matsal var väldigt fin.

I väntrummet på bottenvåningen fanns arkivet. Jo, det är helt rätt, i väntrummet, i olåsta skåp.

Blodtryckskontroll på sköterskeexpeditionen.

Utsikt från fönstret i konferenrummet.

Ska vara fullkomligt ärlig; jag ska lägga mig nu och sova, men vi ses imorgon (eller ses på bloggen). Avslutar med en bild från när vi anlände till Arlanda. Löpet på Expressen kändes väldigt ointressant i förhållande till det vi varit med om senaste veckan. Helt plötsligt blev vi tillbakakastade in i den verklighet som råder här....hmf, vad ska man säga mer än "vem bryr sig"?

Äntligen en kväll utan grabbarna...vi fick en stund iallafall

Nu är det Annalena och Ingela som skriver från hotellobbyn. Thomas och Usama åkte och badade för några timmar sedan och sedan har vi inte sett dem, trots att de skulle möta oss här. Vi gissar att de tagit chansen och smitit från oss, de kanske behövde en killkväll.

Idag har vi haft sist utbildningen och vi tycker nog att den här gången återupplivades nog Ann. Sköterskorna var jätteduktiga. Vi har lite problem med att hantera den 25 gradiga värmen, men försöker hantera läget så gått det går, även om det känns tungt när ni har tö där hemma. Magsjukan har lugnat ned sig, Ingela har också varit dålig och svimmat på hotelltoan, hon har en liten bula i pannan, pga vasavagalreaktioner. Idag har vi ätit arabisk mat, och varit på Thomas klinik Addis Cardiac. De har ett modernare PCI-labb än vi har, men annat saknas. När grabbarna lämnade oss kvinnor totalt handfallna så gick vi ut på Bole Road och tittade på alla människor som är i rörelse, man kan bara titta på folket och njuta, helt underbart. Ruckel blandas med glaskompex, fattigdom med lyx. Det ger en konstig känsla.

Vi tänkte nu berätta om hur det kan vara att gå på toa i Addis. Hotellrummen är inget problem, men annars är det ett äventyr att vara kissnödig (föratt inte tala om att känna av diaré). På Marufs klinik är toan bredvid väntrummet helt utan lås, när Ingela satt där fick hon nästan ett urinprov i huvudet för toan ligger bredvid labbet. Eventuellt, om man har tur, kan man få lite toapapper av någon vänlig själ, numera tar vi alltid med själva. Toaspolningen fungerar i ca 50 % av fallen, annars är det skopa med vatten ur hink som gäller. Ibland är toan bara ett hål i golvet, och renligheten lyser med sin frånvaro. Sjuksköterskor är ju ett segt släkte så vi klara det här med glans.

Imorgon ska vi ut på landet, ca 15 mil söder om Addis. Barnfonden i Sverige har ett samarbete med en fattig by där, så en lokal representant följer med och visar runt. Ska bli skönt att komma bort från damm och ständigt oljud.

Vi erkänner rakt av att vi faktiskt inte saknar er än!

Att ladda ned bilder fungerar inte här så ni får nöja er med text så länge.

Hälsningar från oss. (Nu dyker grabbarna upp tillsammans med Maruf och erkänner att de njutit av lyxen på Sheraton och gjort saker som jag inte får skriva om på bloggen)

Lite smaskvaller fran Addis

Annalena har och det ar torsdagmorgon idag och vi ska till Marufs sjukhus och undervisa den sista gruppen med sjukskoterskor. Igor hade vi mer erfarna skoterskor som var valdigt ivriga och stallde massor av bra fragor. Usama larde dem EKG-tolkning. ST-hojning, VT, VF och lite annat. Kanns som de verkligen hungrar efter att lara sig mer. Det ar sa kul! Igar overlevde Rescue Ann betydligt fler ganger an i tisdags.

Jag har atit nagot som min mage inte gillar. Spenderade eftermiddagen och kvallen pa hotellrummet, men nu har jag bara intagit flytande i snart 24 timmar och av doktor Maruff blivit ordinerad Ciprofloxacin 500 mg x 2, samt Lanzo. Kanner mig fit for fight nu igen.

Igar kom Thomas Kellert till stan, sa vi traffades och at lunch tillsammans (de andra at, jag forsokte att inte se alltfor illamaende ut). Idag efter skoterskeutbildningen ska Thomas visa oss Addis cardiachospital och sedan ska vi nog till marknaden. Det jag minns av den ar att den var trangsel, att den var enorm och att vi blev av med nagra smapengar vi hade fickorna, men ocksa att det fanns jattemycket fina hantverk.

Mina ivriga forsok att lagga upp bilder har verkar inte funka....besviken, vill sa garna visa er hur det ser ut har. Far forsoka med Usamas dator ikvall. Dags for frokost och jobb.

Internet och strom funkar samtidigt, jippie!!!!!

Hej allihopa.

Annalena har kl 6.50 i Addis som rapporterar. Ingela och Usama sover troligen, vi ska motas for frukost om en stund. Det ar inte det lattaste att komma in pa bloggen har. Gissar att ni redan observerat att jag inte anvander Usamas dator utan hotellets, med tanke pa avsaknaden av vissa bokstaver. Med jamna mellanrum blir det ocksa stromavbrott sa da maste jag starta om datorn....Far verkligen perspektiv pa tillvaron. Har blir man inte sur nar strommen forsvinner utan jublar nar den kommer tillbaka, tank pa det ni.....

Vi har det bara bra. Intrycken ar sa manga att man blir helt slut. Igar skrattade jag till grat at en taxichauffor som nog inte hade alla flingor i paketet och jag grat efter att ha varit pa Fistula hospital. Det kommer komma ett helt inlagg om sjukhuset nar vi kommer hem for det var helt otroligt, vi kan lara oss mycket fran dem tro mig.

Maruf bad oss ha HLR med skoterskorna och vi hade forsta utbildningen igar. Det var svart att veta pa vilken niva de var, men det visade sig att nar vi plockade fram Rescue Ann sa var det ingen som lyckades radda livet pa henne. De kan inte ens basal HLR pa ett tillfredsstallande satt. Men de kan mycket annat kan jag beratta. Skoterskorna har var nog lite stallda over hur vi jobbar sa sjalvstandigt i Sverige och de var forundrade over relationen Ingela och jag har till Usama. Lakare ar lite av gudar har. Skoterskorna var valdigt blyga och fnissade nar vi ville att de skulle spela lite teater och forsoka vacka Ann. Jag forsokte fa dem att sjunga staying alive sa att de holl tempot pa kompritionerna och det var ocksa valdigt roligt tydligen. Skoterskan som ar chef over operationsavdelningen och chefssjukkoterskan pa hela sjukhuset ar valdigt duktiga teoretiskt och staller manga adekvata foljdfragor.

Vadret maste jag val namna ocksa, som svensk menar jag. Det ar lagom;) varmt, runt 23 grader och sol. Nastan varje kvall har det kommit regn och det ar bra med tanke pa att det ar valdigt dammigt.

Ingela och jag har haft lite problem med att det inte finns kartor over staden. Man har ingen aning om vart man ar, om det nu spelar nagon roll. Ska man nagonstans letar man reda pa en taxi, forsoker deala om ett pris och sedan bli kord dit man ska. Det ar lite svart att deala nar man inte vet avstanden, sa vi har nog blivit lurade ett par ganger.

Gastfriheten ar helt otrolig har. Pa Marufs sjukhus vet alla i personalen vilka vi ar och de fixar at oss, om vi vill ha lunch sa ringer de till cafeterian och allt ar klart nar vi kommer dit. De latar oss inte betala for nagot som vi ater eller dricker dar. Igar korde deras chauffor oss till Fistula Hospital, vantade pa oss och korde oss sedan till en kyrka som vi ville se. Etiopierna ar valdigt hjalpsamma ute pa gatan ocksa om de ser att man inte riktigt vet, ok en del raknar med att man ska ge dem lite dricks, men det ar helt ok tycker vi.

Blev inga bilder den har gangen for den har datorn gillar inte min kamerakabel, men jag lovar att ni ska fa se manga om inte annat nar vi kommer hem. Ska avsluta nu och inte utmana odet, ifall strommen forsvinner menar jag.

Skot om er allihopa. Kram fran mig.

Vad skulle vi ha gjort utan Usama?

Nu är vi äntligen i Addis, efterr en ganska lång flygresa. När vi klev ut från flygplatsen möttes vi av SOMMAR, kändes ganska bra;) Vår första kontakt med transportsektorn i Etiopien var rysk Lada som knappt höll ihop. Nu har vi lärt oss att alla taxi är Lada och alla är i ungefär samma skick.

Usama charmar alla kvinnor och män, Ingela och Annalena kan luta sig tillbaka. Första flirten var med taxichauffören som tog oss till hotellet.

Vi har träffat vår urmoder Lucy, på Nationalhistoriska muséet. Hon levde för 3,2 miljoner år sedan och ser inte lika fräsch ut som vi, notera särskilt underbettet. Usama lyckades inte få till någon flirt med henne utan hon var lite sval.

Efter muséet såg vi oss runt lite på stan, det var marknader på gatorna. Vi har hittat en soffgrupp som vi tar med hem till fikarummet.

Vi hann väldigt mycket under första dagen, bland annat frottera oss med lokalbefolkningen. Usamas flirt nummer 43.

Annalena i parken utanför Trinity church där Haile Sellasi är begravd.

Väl framme vid kyrkan snackade Usama sig in hos kyrkvaktmästaren som väckte prästen ur middagsvilan så vi kunde komma in i kyrkan. Prästen var inte överlycklig (vilket kanske syns)

Efter att ha gjort stan var vi ganska möra så det blev ett par timmars sömn på hotellet innan Maruf hämtade oss. Av någon outgrundlig anledning kunde han inte ta lastbilen.

Maruf tog oss till en restaurangen "God Abbesynia" som serverar traditionell etipisk mat till folkmusik och dans. Helt suverän kväll.

Efter att servitören kommit med tvål och vatten till vårt bord så vi kunde tvätta händerna kunde vi gå loss på maten,utan kniv och gaffel. Kryddstarkt och gott (och lite kladdigt).

Imorgon ska vi till International hospital, där Maruf jobbar. Vi har det jättebra och Usama är en riktig fixare som får oss att skratta hela tiden. Maruf tar verkligen väl hand om oss. Etiopierna är trevliga och hjälpsamma.

Om tolv timmar är vi på väg

Hej.

Sitter på rummet på jobbet och gör det sista inför resan. Ryggan är vägd til 16 kg, så jag klarar mig under de tillåtna 20. Det mesta av packningen är faktiskt Marufs, han fick inte med allt när han åkte hem för väskan blev för tung. Ingela, Usama och jag har delat upp sakerna mellan oss, det mesta är böcker om kardiologi.

Ingela och jag har blivit diabetiker med kontrollbehov, detta kommer sitta i ungefär den tiden som det tar att ta sig igenom den etiopiska tullen. Enligt Maruf och Kellerth så kan det vara lite kinkigt med införande av vissa saker så de blodsockerapparater vi fått av Karin och Pernilla efter en avslutad studie får vi kanske lura in i landet. Ingela och jag måste ha med oss två apparater var, man vet ju aldrig om den ena går sönder;)

På Marufs sjukhus hade sköterskorna blivit glada över att det skulle komma just sköterskor från Sverige så de ville att vi skulle ha lite undervisning för dem. Önskemålen blev eftervård efter hjärtinfarkt och HLR. Ganska givet vad Ingelas uppdrag blev och Usama ska också bidra med lite hjärtskola. Jag ska alltså lära ut HLR, vilket ju inte är min bästa grej kanske men det ska väl gå. Svåraste är att veta vilken nivå undervisningen ska ligga på, för det är t.ex. inte lika tätt med deffar där som här. Jag frågade Maruf om lite vägledning, men han tycker att jag ska bli lite mer "afrikansk" och inte ta allt på så blodigt allvar (kan inte fatta varför han tycker att vi svenskar har kontrollbehov och planerar allt så lång tid i förväg). Jaha, jag har iallafall fått låna materiel av Stellan så vi får väl se vad det blir.

Kan berätta vad Maruf sa när han varit här ett litet tag: "Svenska sjuksköterskor har så mycket ansvar, ni är som minidoctors". "Jaha", sa jag "vad gör sköterskorna i Etiopien då?" Svaret jag fick lämnade mycket till övers att tolka: "Viker hattar".

Vi ska kika på flera sjukhus i Addis, minst tre och eventuellt ytterligare ett som ett svenskt läkarpar startat föratt kunna hjälpa kvinnor med underlivsskador. Så ska vi åka med Barnfonden på fredag till en by 15 mil söder om Addis och titta på deras verksamhet och då bland annat sjukvård. Det offentliga sjukhuset Black Lion Hospital är ett besöksmålen och jag avslutar med en länk till en artikel i Svenska Dagbladet om en läkare som jobbar där. Läs den och njut!

Hoppas vara tillbaka på bloggen imorgonkväll när vi hunnit se lite av Addis med Maruf som guide.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/86-arige-lakaren-har-inte-tankt-sluta-an_5832645.svd