Health Center i Kibet

En av dagarna i Etiopien åkte vid 15 mil söder ut från Addis till en "by" som heter Kibet. Med hjälp av en Saba, som jobbar för Barnfonden, blev det en otrolig resa ut på lansbyggden. Livet utanför storstaden skiljde sig markant från Addis.


I Kibet fanns ett Health Center, hos oss översatt till vårdcentral, eller distriktsköterskemottagning. Här jobbade tre manliga sjuksköterskor under förhållanden som var svåra att förstå, på en dag kunde de ta emot 200 patienter, de flesta led av malaria, eller magåkommor. De hjälpmedel vi såg att de hade var ett stetoskop, ett mikroskop och en "tratt" föratt lyssna på magarna på gravida kvinnor.

Här pratar Usama med killen som jobbade på labbet. Han hade snabbtester föratt konstatera malaria, men använde dem sällan utan tyckte det var bättre att titta i mikroskop och göra bedömning. Vi undrade om det var svårt att se, men han menade att hans vana var så stor att det inte var något problem.

Det fanns ingen läkare på health centre utan sköterskorna skrev ut recept och patienten gick sedan till det lilla apoteket och hämtade ut. Det som förskrevs mest var antibiotika, och malariamedicin. Medicinerna fick patienten betala själv, men vissa läkemedel var subvensionerade och vissa helt gratis, dit hörde t.ex. preventivmedel. Medicinerna köpte man inte i askar utan styckevis och betalade för just det antal man behövde, eller i vissa fall antar jag, vad man hade råd med.

Det fanns ett rum på mottagningen där förlossningar skedde, och ett rum där mamman och bebisen kunde vila efteråt. Många förlossningar skedde dock hemma, och det var ett svårt arbete att övertyga kvinnorna om att det skulle vara bättre för dem att förlösas på mottagningen istället. Om komplikationer tillstötte skjutsade man kvinnan till sjukhuset i den närmsta staden någon mil bort. Vi hittade en planch som väl talar för sig själv; gå på kontroller under graviditeten och få ett friskare barn.

Rummet där kvinnorna vilade efter förlossningen.


De barn som föddes undernärda kunde få mjölkersättning. Vi hoppades så innerligt när vi såg kvinnan blanda ersättningen att vattnet var rent.

Saba berättade för oss sedan att detta var ett väldigt fattigt område och hälsotillstånden därefter. Sköterskorna som jobbade på mottagningen hade en lön som inte gick att leva på utan troligen hade de även ett andra och kanske tredje jobb föratt kunna försörja sig. Trots det "elände" som vi tyckte att det var fanns ändå en glädje, hjälpsammhet och humor hos människorna vi träffade... Saba menade att många inte kände till något annat och därför inte heller klagade över villkoren de levde under. Så obeskrivligt svårt för mig att förstå, men hon hade kanske rätt. Det vi kunde se var att mörkhyade barn sprang sin väg med skräckblandad förtjusning när de såg mig, Ingela och Uzama; de hade aldrig sett vita människor förr.